- Project Runeberg -  Ada eller Hvar är ditt fäste? /
38

(1863) [MARC] Author: Emilie Charlotta Risberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

38

mamma lät mig vara så. Men hon ansåg mig väl
för späd att ännu fatta något.

— Ett år efter det fröken for härifrån, — be
gynte Karin, som ej ville säga hvad hon förebrådde
sig att ens tänka tyst för sig sjelf: att den af dem
bägge så älskade modern kanske ej sjelf rätt väl sett
ljuset i Guds klarhets kunskap.

— Men hvad tänker du på som kallar mig
fröken? — afbröt Ada, och slog henne lätt nå den
magra kinden. Jag vill heta du och Ada nu,
liksom förr.

— Vi äro du i hjertat, det känner jag, —
svarade Karin med innerlighet. — Men låt mig säga
fröken! Det heter: Var er all mensklig ordning
wi-dergifne for Herrans skull. Och ståndskillnaden är
också en mensklig ordning.

— Som på intet vis rubbas deraf, att vi––

— Tro mig, — afbröt Karin, — det goda
förhållandet mellan oss rubbas ickp heller deraf att jag
säger fröken; och er herr far skulle ej tycka om–

Jag ville säga, att ett år efter det fröken lemnat oss,
lefde min mor och jag ensamma qvar i det tomma,
tysta, af all glädje öfvergifna huset. Under detta långa,
ödsliga och bedröfliga år var jag nästan beständigt sjuk.

— Du hade öfvcransträngt dig med att vaka hos
mamma, din lilla stackare, — sade Ada och tryckte
ömt Karins hårda, beniga hand mellan sina mjuka, fina.

— Snarare var det sorgen efter er och henne,—•
svarade Karin. — Eller rättare, det var Herren, som
väl visste hvad jag behöfde, när han bestämde för
mig sjukdomens pröfning. Hade jag blott lyssnat till
den kallelse han då gaf mig, o, hur mycket lidande
jag skulle ha sparat mig! — Men i stället att höra
hans röst, och se hans kärlek i agan, hörde jag blott
onda ingifvelser, och 6åg orättvisa i hans delning.
Det tycktes mig alldeles obilligt att jag skulle så
mycket lida, jag började afundas mina lyckligare
lottade likar; och från det denna onda begärelse fick
magt med mig, var fältet öppet för alla synder. Jag •

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/reada/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free