Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Språkljud och rättstafning - 5. Språkljuden - 6. A - 7. E
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
engelska th i thin, thank o. s. v. (uti
isländska ord). Aa är i danska
språket det vanligaste tecknet
för å-ljudet. Á uti isländska ord,
t. ex. Hávamál, uttalas olika af
olika personer: som å, som au
eller som a. Se 12. I. Anm. 1.
6. A-ljudet skrifves i svenska
ord alltid med a.
Anm. 1. I några franska
låneord tecknas det, efter o, stundom
med i, t. ex. boudoir, för boudoar.
Stafningen med a har dock
blifvit mer och mer vanlig. Ex.
lavoar, moaré, repertoar,
reservoar, soaré, toalett, trottoar.
Anm. 2. I andra franska
låneord skrifves a-ljudet med e,
t. ex. en (i en corps, en rage
o. d.), entusiasm, pendant,
pendyl, pensé, rendera, sensibel.
Många sådana ord uttalas dock
enligt svenska språkets lagar, t.
ex. accent, departement, element,
moment (del af en paragraf),
supplement. I några har
skrifningen lämpats efter det franska
uttalet, t. ex. komplimang (Fr.
»compliment»), momang
(ögonblick, Fr. »moment»), talang (Fr.
»talent»).
Se vidare 36.
Anm. 3. Aa såsom tecken för
långt a förekommer numera
endast i några namn, t. ex.
Gyllenhaal, Haak, Staaff (utt. »stav»);
Aachen, Aavasaksa (Avasaxa),
Baalbek (Balbek). — I st. f.
»Aaron» bör skrifvas Aron.
Anm. 4. Af ganska många
ord finnas dubbelformer med a
och med å eller med a och med
o, bl. a. garkoppar (vid sidan af
gårkoppar), skank (jämte skånk),
kånka (jämte kanka), våffla
(jämte vaffla), årta (jämte arta),
honing och honung (jämte hannog,
i bibelöfvers.).
7. E-ljudet skrifves med sitt
eget tecken. Jfr Ä.
Anm. 1. Långt e får i
ganska många ord — synnerligen
familjenamn —, som sluta på e,
en och er, med tonvigt på
sista stafvelsen, accenttecknet ’, t.
ex. Bromé, Herkepé, Linné;
Almén, Aurén, Carlén, Franzén,
Karlén, Lovén, Rosén, Sundén,
Wirsén, Wisén; Galilén, Judén;
Banér, Regnér, Tegnér; abbé,
agré, allé, armé, attaché, cicisbé,
defilé, entré, epikuré, exposé,
farisé, figuré, frikassé,
glacé(-handskar), hebré (men vanligen
hebreer), idé, kafé, kamé, komité,
koryfé, kupé, livré, matiné, portepé,
protegé, pygmé, roué, supé, trofé,
tupé; patén, selén, silén, och
likaledes hälst: brodér (-söm; men
brodera), fanér, filtrér(-apparat),
manér, repetér(-ur), revidér(-ark)
m. fl. d. Jfr bestämda formerna
i sing. af subst. alm, karl, ros,
sele, sil, best. f. plur. af sund,
subst. linne, ide, vokativus af
adj. arm, namnen Hansen, Oden,
Ullner o. s. v. samt orden
broder-land, maner (Lat. manes),
presterlig, ypperlig, vetterlig o. d.
I en stor mängd ord på
betonadt e, en och er nyttjas intet
accenttecken, t. ex. fe, te; Eugen
(Eugène), fenomen, fotogen,
hellen, heterogen, homogen, kapten,
syren; kruserlig, probersten,
tornerspel m. fl.
Anm. 2. Det stumma e, som
i slutet af vissa franska ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
