- Project Runeberg -  Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift /
124

(1886) [MARC] Author: Nils Linder
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verbet - 105. Verbens böjning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 124 -

Dölja, döljer, dolde, dolt.

Spörja, spörjer, sporde, sport.

Anm» 1. Åtskilliga verb, som
fordom voro af samma
beskaffenhet, hafva mist
afledningsbok-stafven, men behållit
öfvergångs-och återgångsljuden. Ex.

Lägga (Gsv. »läggja»), lägger,
lade, lagt.

Säga (Gsv. »sägja»), säger,
sade, sagt.

Anm. 2. I några åter är
af-ledningsbokstafven bibehållen och
har ingått äfven i öfriga former
af verben, hvarvid i somliga fall
ombyte af konjugation egt rum. i
Ex.

Främja, främjar, främjade,
främjat (jfr Isl. »fremja, framdi»).

Hölja, höljer, höljde, höljt.

Svälja, sväljer, sväljde, sväljt.

Anm. 3. Några hithörande
verb hafva i pres. inf. samt
pres. ind. och konj.
dubbelformer: former med eller utan
j. Ex. Stödja, stödjer, stödje och
stöda, stöder, stöde; svedja,
sved-jer, svedje samt sveda o. s. v.

Anm. 4. I hela denna klass
af verb råder för öfrigt rätt stor
oregelbundenhet och mycket
vacklande. Se nedan 118—115
t. ex. rödja, tälja, tämja och
vänja.

Anm. 5. Under språkets äldre
skeden fanns
afledningsbokstaf-ven j i ett vida större antal verb
än nu för tiden. Ånnu på
1700-. talet skrefs bergja, fölgja, för-

• skräckja, gnäggja,kräfja, läggja,

• läkja, märkja, qvädja, sägja,
sätt ja, sök ja, tryckja, tyckja,
’täckja, tänkja, vrängja, väckja,
iVärkja o. s. v.

Anm. 6. I fomspråket och
i landskapsmålen finnas
öfver-gångs- och återgångsljuden hos
åtskilliga verb, som förlorat dem
i riksspråket, bl. a. flytta (Gsv.
flytja, flutte, dial. flötte o. flotte)y
följa, hölja, rödja, snärja, svälja,
värja, ärja,

4. I några landskapsmål och
i viss mån jämväl i skrifspråket
— synnerligast i bunden stil (för
meterns skull) — röjer sig en
stark böjelse att flytta verb från
l:sta till 2:dra konj. Ex. »ropte,
ropt» och »svårte, svart» i st.
f. ropade, ropat och svarade,
svarat. Som dylika
öfverflytt-ningar lätt medföra olägenheter
och dessutom pres. ind. och imper.
merendels förblifva i första konj.,
måste de hållas inom tillbörliga
gränser.

Anm. Åtskilliga
participialformer, enligt 2:dra
konjuga-tionen, af sammansatta verb,
särdeles några, som hafva
sub-stantivisk eller adjektivisk
betydelse {hetjent. Förenta staterna,
ett iwrfe/r^gemeüite, sjelfmant,
uppspe^-o. d.), hafva dock sitt
fulla berättigande.

5. Bristen på vexelljud i
några få starka verb {komma och
sofva äfvensom heta, när det har
stark böjning) härrör af senare
förändringar. I språkens äldsta
skeden hafva alla starka verb
vexelljud.

6. Såväl i det äldre språket som
i landskapsmålen och stundom i
nysvensk skrift förekommer stark
böjning af många verb, som nu
alltid eller vanligen konjugeras
efter någondera af de svaga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 20:01:04 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/regler/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free