- Project Runeberg -  Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift /
158

(1886) [MARC] Author: Nils Linder
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 132. Konjunktioner - Ur ordbildningsläran - 133. Ur ordbildningsläran

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

substantiv (ett slags asyndes)
verkar störande och bör derför
undvikas. Det är bättre att
skrifva: en stilla och fridfull
afton; den ädU och af naturen
rikt utrustade ynglingen; många
allvarliga och gudfruktiga
menniskor än »en stilla, fridfull
afton»; »den ädle, af naturen rikt
utrustade ynglingen»; »mänga
allvarliga, gudfruktiga
menniskor». Deremot: en vacker
ljusröd klädning; en liten snäll
gosse. Jfr 56. B. 14 (sid. 74).

7. Man bör skrifva ju — dess
och ej »ju — ju» eller »dess
(desto) — dess (desto)». Ex. ,/u
mer man lånar, dess mer sätter
man sig i skuld.

8. Att bör ej onödigtvis
användas i st. f. för att 1. på det
att. Se 131. 8.

Anm. I vårdslöst tal
inskjutes att stundom alldeles oriktigt
efter andra ord, t. ex. »fastän
att», »just som att», »när som
att», »änskönt att», i st. f. fastän,
just som, när som, änskönt.

9. Man gifve akt på den olika
ordföljden efter ty och emedan
i nekande satser: »Han är
olycklig, ty han är icke nöjd» och
»Han är olycklig, emedan han
icke är nöjd».

10. Det bör ej sättas i st. f.
att, oftare än då sådant
behöfves för omvexling med det
sistnämnda. Ex. Domaren har att
tillse^ det värje^nålsed ej brukas
onödigtvis. Oriktigt och fult är
att skrifva t. ex.: »Han inser, det
detta företag skall misslyckas».

11. Då såsom konjunktion
betyder dels när, dels emedan

(som). Så ofta det behöfves för
undvikande af dubbelmening, bör
man nyttja någotdera af
sistnämnda ord. Då utrymmet det
tillåter, införa vi uppsatsen i
vår tidning innehåller en
tvetydighet.

12. Om — så. Bruket att i
meningar med konditionalbisats
utelemna både om (= derest, i
fall, så framt, såvida) och så
är förkastiigt. Det riktiga är
att alltid (efter välljudets och
meningens kraf) utsätta det ena
och i längre perioder båda orden.
Således: Om det blåser för
mycket på sjön, kan man ro hem
igen eller: Blåser det .. ., så
kan man . . . eller: Om det
blåser . . ., så kan man . . . (icke
»Blåser det för mycket på sjön,
kan man ro hem igen»,
hvilket låter som två frågesatser).
Jfr »Kan du ej spänna bågen,
är han ej din» med »K«n du ej
spänna bågen? År han ej din?».

11. Den i svensk skrift oftast
förekommande latinska
konjunktionen är et (&, se 69).

Ur ordbildningslflran.

133. Vid val mellan olika
ordformer af samma betydelse
händer alltför ofta, att sämre
former onödigtvis föredragas
framför bättre. Med förbehåll att
tillbörligt afseende fästes på
behofvet af olika uttryck för
olika begrepp, torde såsom
huf-vudregler kunna uppställas, att
främmande former böra vika för
svenska, ålderdomliga för nyare,
och längre för kortare. Jir A.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 20:01:04 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/regler/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free