,,Vi kunna ännu se Eiffeltornet,'' vände Lebrun sig till Lion.
,,Ja i kikaren,'' sade Lion, i det han tog den och riktade den emot den svarta fläck, inramat af grönt, som Paris nu tog sig ut, sedt med det blotta ögat. ,,Men nu skall ni få se, när vi kommit ett par tusen meter högre upp,'' fortsatte Lion, ,,hurusom då hela jorden med sina länder och haf endast framträder i konturer, precis som på jordgloben --- men det dröjar ännu några timmar, så låt oss nu få litet middags mat; den höga luften gör en hungrig. Om ett ögonblick måste vi förresten redan stänga oss fullständigt inne, skjuta för våra glasrutor, så att vi sedan under alle förhållanden icke förrän i bästa fall då vi kommit in i Mars' luftlager torde få hoppas kunna öppna detn igen.''
Vi skola nu, medan de två herrame lämna utkigsplatsen för att gå ned och spisa, se oss litet omkring i den gigantiska luftkryssaren. En stor, cigarrformig öfverdel, som icke, liksom enligt den gamla principen för ett luftskepp --- lättare än luften --- innehåller gas eller liknande, som måste vara lättare än den omgifvande atmosfären, men däremot innehåller en del af maskineriet och isynnerhet har sin mission i att vara det jättestora roder, som genom att vridas en obetydlighet åt ett håll fullkomligt säkert regulerar riktningen. Under den, i grofva stållinor, hänger den stora, i två våningar delade gondolen. I den öfversta finnas styrapparaterna, den starka strålkastaren, kikarne och alla öfriga instrument; och från det långa promenaddäcket, som löpar rundt hela skeppet, har man genom de stora glasrutorna fri utsikt åt alla håll öfver universum. Akterut kan man genom glasväggarna se den stora propellern, hvars skafvelformiga blad oafbrutet snurra rundt och enligt samma princip som fartygspropellern i vattnet drifver aëroplanen fram genom luften. I den nedersta afdelningen finnes det egentliga maskinrummet, manskapets rum och ledarnes sofrum och matrum.
Som man ser en inredning i denne luftskeppens konung alldeles som ombord i en oceanångare.
Åtta timmar hade förflutit efter uppstigningen. Och rundt om ,,Falken'' var det nu mörk natt, som ,,Falken'' med sitt elektriskt upplysta däck seglade genom som en lysande komet. Det var en praktfull syn att från däcket se stjärnorna och månen, klarare och större än man till och med genom kikaren kunde se dem från jorden, lysa som stora blänkande och strålande juveler på ett svart sammetstäcke.
Allting var tyst, man hörde blott motorns stönande och propellerns hvinande sus, idet den klyfde den nu så tunna luften, som ingen människa utanför skeppet skall ha kunnat andas uti. Men inne i skeppet, bakom de fullkomligt tillslutna glasväggarna, sörjde en kraftig maskin, som drefs med komprimerad luft, alltjämt för reguleringen af ventilationen.
De fyra vetenskapsmännen sutto på däcket och rökte cigaretter, medan de under andäktig tystnad stirrade ut i det praktfulla panorama, som öppnade sig för deras ögon.
Astronomen var den förste, som bröt tystnaden. ,,Ni kan se den stora stjärnan med det rödaktiga skenet rätt framför oss, det är vårt mål --- Mars. Den är skenbart så nära, och dock kommer det som sagdt med den fart, vi nu ha, att dröja tre veckor innan vi kunna göra oss hopp om att som de förste af jordens invånare sätta våra fötter på planeten Mars.
Det är att hoppas, att allt går väl, det skall och måste gå väl, men likväl är det en sak just i natt, som gör mig angslig. Ha ni lagt märke till, att vi alls icke kunna se jorden härifrån. En besynnerlighet, som endast kan förklaras därigenom, att den del af jorden, som vänder mot oss --- den nordvästliga halfvan --- är inhöljd i tunga regnskyar.
Ni veta, att vi öfver Nord- och Mellaneuropa under de sista två månaderna haft en ovanligt stark värme med deraf följande torka. Först i morse upptäckte jag de första tecknen i vädret på att vi skulle få ett omslag, men jag hoppades dock att det ännu skulle dröja ett par dagar; då skulle ,,Falken'' nämligen ha varit så högt uppe, att till och med det starkaste oväder måste rasa ut långt inunder oss, men tyvärr har ovädret redan kommit öfver oss.
För närvarande regnar det utantvifvel öfver det mesta af Nord- och Mellaneuropa, och vi befinna oss just i det luftlager, där det egentliga ovädret skall taga sin början och rasa med en våldsamhet, som jordens invånare kunna vara glada öfver att de aldrig komma att se maken till där nere.
Har det icke äfven förekommit er besynnerligt att vi haft det så tryckande varmt häruppe, och vi hade dock beräknat att efter få timmars uppstigning behöfva öppna värmerören; detta har så långt ifrån varit nödvändigt ännu, att vi tvärtom ha haft det som seglade vi i en bagarugn. --- Ni kunna också vara lugna för att hela den atmosfär, vi för närvarande seglar i, är alldeles sprärgladdad med elektricitet.
Vi skulle naturligtvis lättast kunna rida ut stormen genom att fortast möjligt gå nedåt, där ovädret, om det nådde oss, skulle ha förlorat betydligt i styrka --- men icke sant, kolleger, det skulle vara mot vårt program --- ständigt framåt!
Turen skulle bli försenad ett halft dygn eller mera, och dessutom lita vi ju fullkomligt på ,,Falken'', den klarar sig nog, och vi andra skola ju få tillfälle att se ett naturskådespel så storartadt, att näppe någon dödlig skall vara i stånd att beskrifva det.
Ja, tänkte jag icke det, att vi skulle vara midt i det innan en timme förgått,'' sade Lion och reste sig. ,,Kan ni se, att medan jag har talat, stjärnorna rundt om oss nästan allesamman liksom blifvit borta, slocknade den ena efter den andra liksom lyktorna vid en illumination. Det är molnen, som draga sig samman och dölja planeterna för oss med sina jättestora mjuka flak. Och kan ni nu höra detta hvisslande, pipande ljud, som blandar sig med vår propellers snurrande hväsande, det ljuder närmast som svaga ekon af ett jättestort ångfartygs signaler. Det är verkligen också en signal, det är orkanen, som är i anmarsch. Ovädret blir kanske ännu starkare än jag har föreställt mig.
Gif genast order att gå med full kraft rätt uppåt. Det är icke värdt att stanna midt i ovädret längre än högst nödvändigt --- kanske kunna vi komma ofvanför det, det skall absolut bli vida behagligare.''
Victor telegraferade sin order ned i maskinrummet, och ett ögonblick senare gaf det ett ryck i hela skeppet som en häst, som tager sats till den afgörande spurten, och nu gick det uppåt med en fart, så att luften tjöt omkring ,,Falken''s sidor.
Men en kvart hade icke förflutit efter det farten ökats, förrän enstaka blixtrar började korsa den nu kolsvarta himlen, och ett ögonblick efter bröt det riktigt lös.
Mörkret aflöstes plötsligt af ett ljushaf. Blixtarna gnistrade i tusental mot hvarandra som lågande eldsvärd, och dånet från de elektriska urladdningarna ljöd som domedagsbasuner. Det var ett på en gång hemskt och storslaget skådespel. Det var som hela himlen remnade och man såg in i en gigantisk eldugn.
Och nu började orkanen! Hvinande och tjutande som hade underjorden öppnat sina afgrunder och spytt legioner af fördömda själar ut i universum, och som nu dansade en vild häxdans i larmande jubel öfver sin frigifning. Rytande piskade stormens vilda furier rundt om ,,Falken'' och den starka maskinen rasslade fram och tillbaka som ett damkorn för en jättes lek. Men trots det att den hvarje ögonblick slingrade som skulle orkanen segra och sända den kantrad, krossad tillbaka till den jord, hvarifrån den kommit och vågade trotsa elementema uppe i deras eget hem, lystrade den geniala uppfinningen dock alltjämt till den virflande propellern, och ständigt högre och högre gick det, drifvande upp och ned som en kork i en ocean.
De fyra herrarne hade rest sig och stodo ovillkorligen stela som pelare, förlamade af isnande vördnad för naturkrafternas gigantiska raseri. Victor hade instinktlikt gripit och oafbrutet pressat ned på kontakten, som lät visaren på signalskifvan nere i maskinrummet oupphörligt svänga fram och tillbaka på hastighetstaflan --- Full fart! --- Full fart! --- Och det duktiga manskapet gjorde sin plikt vid maskinerna, och ,,Falken'' lystrade, och högre och högre gick det trots orkanens tjutande raseri.
Slutligen mojnade det något, farten blef alltmera stadig, och till sist gled ,,Falken'' lugnt rakt upp, lämnande ovädret rytande inunder sig som ljudet från en jättestor kittel. --- ,,Falken'' hade segrat.
De fyra herrarna tryckte ovillkorligen hvarandras händer, tysta, andäktiga som folk, som genom ett under ha undsluppit den vissa döden.
,,Nu se ni, att jag hade rätt i att lita på ,,Falken'', i sanning en märklig konstruktion, herr Victor,'' sade Lion. ,,Nu fruktar jag icke mera för, att det skall vara det minsta hinder för att föra vår resa till slut. Och den stora färden genom den tomma rymden är säkert alldeles ofarlig, och om tjugu dagar äro vi på Mars.
Store himmel, hvilken mäktig känsla det är att tänka sig, att man
inom kort skall komma att utgranska en af naturens stora gåtor. ---
Mina herrar, låt oss tacka försynen, som genom att tillåta oss slippa
genom elementernas tygellösa raseri har gifvit sitt bifall till vår
djärfva plan.''
