Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
NÄR RIDDAR ULF SUCKAR. 5 I
sköt han upp mössan ur pannan. Hög och
majestätisk reste sig stjärnhimmeln för hans
syn. Orion stod där axelbred och tvärsäker.
Myriader af stjärnor gnistrade mot det mörka
hvalfvet, lifliga och vänliga. Pleiaderna sågo så
blinkande, så menande ut, som om de hade
något särskildt att säga och vinka till honom
just i kväll.
Det blef i ett nu så stort och högt inom
honom. Det var inte möjligt längre att känna
sig som medelpunkt för någonting inför detta
storartade skådespel — denna påminnelse om
okända världar i oändliga rymder! Allt annat
krympte ihop och blef smått, medan han
godvilligt lät sig sakta lyftas till högre sfärer,
vidare horisonter. Hans känslor sofrades och
renades. Hans förnuft klarnade igen. Den
ursinniga harmen lade sig som ett tamt djur,
som ber om nåd af sin grymme herre — —.
När han var ungefär en half mil från
hemmet vände han om. Han längtade efter Signe,
längtade efter att få vara riktigt smeksam och
vänlig mot henne.
— Hon måtte väl inte anat hans tankar —
hans skamlösa tankar —! Han önskade, att
kan kunde utplåna dem ur sitt eget
medvetande, som om de aldrig funnits till!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
