Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»’Ond’ ellet ’ledsen’, det är bara fruntimmer som bruka
hålla i med det,» svarade Bengt skrattande. »Vi karlar
göra processen kortare. I min hustrus handlingar och
företag har jag rätt att blanda mig, men inte i hennes
mors. Föredrar hon att stanna här framför att bo i
Stockholm och åtnjuta den lifränta jag anslagit, så har jag
ingen rätt att tvinga henne. Och nu säger jag åter, att
vi lägga den här saken ad acta för att inte mera tala
därom.»
Ester hade ingenting att svara; hon insåg att hon i
denna första konflikt dem emellan lidit ett fullständigt
nederlag. Han hade lyckats komma därur med bibehållen
krigsära, med en stämning af storslaget öfverseende
omkring sig, hon däremot kände sig rent af moraliskt sjunken
både i sina egna och i hans ögon. Hur hade det gått
till, att hon så hänsynslöst ljugit inför honom? Ja, det
visste hon ej själf, hon hade blifvit öfverrumplad af en
feg förskräckelse, som plötsligen sprang upp inom henne
vid tanken, att han skulle tvinga henne att för modern
framställa det sårande förslaget. Hon mindes att, då hon
var barn, hände det henne ibland, att hon talade osanning,
när det gällde att komma undan ett obehag, och modern
hade haft mycket svårt att få henne att förstå hur orätt
detta var. Men sedan hon blef fullvuxen, hade hon, så
vidt hon kunde minnas, aldrig begagnat sig af ens en
nödlögn. Hon erinrade sig tvärtom hur hon en gång, då hon
kunnat vinna en fördel genom att icke riktigt hålla sig till
sanningen, utan tvekan afstått från denna förmån och sagt
ut hvad hon ansåg vara sant. Och nu hade hon nästan
medvetslöst, innan hon ens hunnit tänka, låtit en riktig lögn
glida öfver läpparna! Är det månne så, att i starka
konflikter framkommer med eller mot vår vilja det innersta
af oss, det som är vårt väsens sanning? Eller var det
Bengt, som hade denna olycksaliga inverkan på henne?
Skulle samlifvet med honom locka fram det sämsta hos
henne, det själens oiglräs, som hon trodde sig ha dödat
och utrotat?
I det ögonblicket kände hon hur hennes känsla för Bengt
fick en ny form: hur den blef en hemlighetsfull förskräckelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
