Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Du får ej!» skrek hon hänsynslöst, »slå först mig!...»
Bengt gaf henne en ljungande blick, men han satte
ifrån sig käppen, gick fram till Sven, som stod där
orörlig med samma underliga uttryck i ansiktet, och sade:
»Du slipper stryk, pojke, inte därför, att du inte
förtjänat det, men därför att din mors klena nerver ej tåla
vid en allvarlig bestraffning; för hennes skull slipper du,
men i stället får du gå in i den där garderoben och i
stillhet oc’h ensamhet betänka, hvad du gjort. Bed till
Gud, att Han mjukar upp ditt lilla förhärdade hjärta. Och
så snart du säger, att du vill bekänna och ångra, får du
genast komma ut.»
Sven kastade en halft bedjande, halft förvånad blick
på modern, liksom hade han undrat öfver att hon
också kunde svika honom. Ester kände denna blick som ett
skorr genom hjärtat, men hon kunde ej mera besegra Bengts
vilja, hon tyckte att hon nyss uttömt sina sista krafter emot
den. Sven fick således gå in i garderoben, hvars dörr
Bengt stängde efter honom.
»Bengt, hur kunde du?» utbrast Ester med en
snyft-ning, »slå en åtta års gosse — du kunde förstöra honom
för hela lifve^!»
»Seså, tyst, låt oss inte tala härom!» svarade Bengt
med den iskalla ton, han kunde använda, då det var
någonting han ogillade, »du har ju fått din vilja fram, vi ska
vid lämpligare tillfälle taga upp ämnet. Låt oss nu bedja
Gud, att gossen blir tuktad och förödmjukad genom sitt
straff.»
Ester svarade ej; hon gick fram och lyssnade vid den
stängda garderobsdörren; hon hörde hur den lille
brottslingen därinne grät så där stilla och rörande, som han
brukade; så blef det plötsligen tyst, Esters lyssnande öra
förnam hur han kraflade och vände på sig, men sedan hörde
man icke ett ljud därifrån. Då förstod hon, att han tagit
sitt parti och helt lugnt lagt sig ned på golfvet och
insomnat, och att han skulle fortsätta att sofva hela tiden,
under det att Bengt satt därborta vid skrifbordet och med
sin mest dystra min väntade på, att ensamheten och mörkret
skulle uppmjuka Svens förhärdade hjärta. Det var henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
