- Project Runeberg -  Bakom rosenröda snören /
VI. Kärleken till nästan

(1918) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

VI. KÄRLEKEN TILL NÄSTAN.

Det är ingen lätt sak att nöjaktigt besvara den frågan, menade den svenske predikanten. Dock är jag böjd för att säga det, att i Amerika behövdes blott en allt genomträngande kärlek till nästan för att landet till en viss grad skulle kunna bli ett paradis. Resurserna till livets nödtorvt finnas, ja - de äro ju där rent av outtömliga och dock: Är det inte så, att även i detta stora, rika land tusenden årligen gå under av umbäranden och vanvård?

"Det kan ingalunda förnekas", medgav doktor Hogland.` "Det stora sociala problemet väntar även i Amerika på sin lösning."

"Ja, och endast den av Kristus påbjudna kärleken till nästan löser den. Den kärlek, som till storleken är uppmätt av orden: 'Som dig själv'. Utan denna kärlek är den sociala lagstiftningen ej tillfyllest."

"Och av sådan kärlek såg ni ej en smul i mitt adoptivland?" inföll norsk-amerikanen med något av skalken i ögat.

"Åhjo, för all del! Mycket till och med. Ja, tillräckligt mycket för att lära mig förstå, huru det skulle te sig, om den vore allt behärskande. Gärna vill jag som exempel berätta följande: Jag väntades till en av edra större städer därute för att predika en söndags förmiddag. Jag anlände till mitt blivande tillfälliga hem lagom till frukost någon timma, innan gudstjänsten i den svenska kyrkan var avsedd att börja. Jag mottogs med utsökt vänlighet av min trevliga värdinna jämte familjens söner och döttrar, allesammans synnerligen välartade ungdomar. Min värd, den framgångsrike svensk-amerikanske industriidkaren, var för ögonblicket ej tillstädes, men var ej längre bort än i ett angränsande rum, där han var sysselsatt vid telefon. I matsalen möttes jag några få minuter senare med hela familjen, då även dess överhuvud var närvarande. Sedan även han hälsat mig på det förbindligaste, yttrade han, vänd till hela familjen:

"Jaha, gott folk, nu är det så, att vi få bereda oss att gå till fots till kyrkan allesamman i dag. Jag har nyss telefonledes hört mig för bland våra arbetares familjer, och där äro så pass många orkeslösa och mindre välmående i dag, att jag beordrat våra bilförare att hämta dem till kyrkan i våra bilar. Samtliga förklarade sig vara glatt belåtna med denna anordning.

"Ja, d. v. s. för er räkning", sade min värd vänd till mig, "skola vi i varje fall försöka uppbringa en bil."

Jag skyndade mig emellertid att med bestämdhet avböja denna förmånsrätt och försäkrade, att, om de trodde, att vi hemma i Sverige vore klenare att gå till fots, så vore detta ett misstag. Och därvid blev det.

"Och så", fortfor direktören, vänd till sin maka, "bjuda vi Erikson och Bergman jämte deras fruar med oss hem från kyrkan till middag i dag."

Värdinnan nickade förstående.

"Eriksson och Bergman äro ett par vänner till mig för övrigt arbetare vid vår mekaniska verkstad", upplyste han, vänd till mig.

Vänner till verkställande direktören och för övrigt hans arbetare!

Sammanställningen lät rent av ofattlig för helt svenska öron.

Jag kände, att jag borde yttra något men visste ej rätt vad. Jag fruktade, att vad jag än sade skulle det här komma att låta dumt. Emellertid fick jag fram något om det hedrande för en arbetsgivare att uppmuntra sina arbetare med en bjudning hem till middag.

Och just, precis! Knappast var det sagt, förrän jag fann, huru dumt det var. Och till yttermera visso framgick detta av min värds svar.

"Att det är något särskilt hedrande för mig kan jag inte inse", svarade han, "och någon uppmuntran kan det för dem icke ligga i en middagsbjudning i och för sig. För sina lekamliga behov behöva de lika litet min middagsbjudning, som jag behöver en liknande från dem. Vår rörelse är en i avsevärd grad inkomstbringande sådan, och då befinnes det endast tillbörligt, att alla däri anställda skola ha en inkomst, som ger dem en ställning av oberoende. Jesu ord om att man skall älska sin nästa som sig själv bör gälla i allmänhet. Huru mycket mera böra de icke då gälla mellan personer anställda i en och samma rörelse, av vilken de alla skola ha sin utkomst."

"Detta är till punkt och pricka riktigt", retirerade jag, "men det blir att komma ihåg, det jag kommer direkt från Sverige, och min syn på hithörande spörsmål är ännu så länge speciellt svensk."

"Det må vara, ni kommer efter hand att finna, det stora flertal av amerikanska arbetsgivare delar denna 'syn' med sina svenska kolleger", rättade direktören. Härom dagen kom en stackars familjemoder till mig och klagade sin nöd. Familjen var stor, och maten räckte icke till. Jag hörde mig ögonblickligen för om var mannen arbetade och huru hans avlöning var. Jag blev icke så litet överraskad, då det av kvinnans svar framgick, att mannen arbetade för en firma, med vilken vi sedan en tid tillbaka haft betydande förbindelser. Att firman ifråga avlönade sitt folk så dåligt, som det av kvinnans redogörelse framgick, hade jag aldrig kunnat tänka mig. Naturligtvis gav jag henne inte en cent. Jag skulle ha ansett det högst ogentilt gent emot hennes makes chefer att så göra. Men vad jag gjorde, medan hon ännu satt kvar på mitt kontor, det var att ringa upp direktören för det bolag det här gällde. Och jag gav ej tappt, förrän jag hade hans hedersord på, att han ämnade se till att familjen ögonblickligen blev tillsedd och de förhandenvarande behoven fyllda. Och ej nog därmed. Jag är fast besluten att förmå vår egen bolagsstyrelse att gå med på, det vi ställa vederbörande i valet mellan att ordentligt avlöna sitt folk och att få sina förbindelser med oss avbrutna. Ja, pastor, nu förstår ni; då jag bjudit Eriksson och Bergman hit, är detta ej ett ynnestbevis, de behöva intet sådant från mig. Efter veckans släp och slit kunna vi behöva få oss en stund i samspråk om varjehanda. Det är hela saken."

Då vi en stund senare reste oss från frukostbordet för att gå till kyrkan, var mitt inträsse för denne arbetsgivare och hans principer i hög grad väckt. Redan nästa dag beslöt jag mig för att uppsöka honom på hans chefskontor inom verkstadsområdet. Såsom jag önskat, träffade jag honom ensam. Vid mitt inträde fick jag en instinktiv känsla av att jag kom olägligt. Jag skyndade mig också att fråga, om så var.

"Om det varit någon annan än ni, skulle jag kanske sagt, att tillfället för ett besök icke var det lämpligaste just nu", förklarade min värd. "Det beror nu alldeles på. Måhända skall ni finna, att ni svårligen kunnat komma lägligare än vad ni gjort. Saken är den, att jag satt beredd att just nu avskilja en timma till bön. Jag gör så varje dag, det har hos mig blivit en vana, från vilken jag icke viker. Ja, jag måste anse den dag, då jag ej använt minst en timma i bön såsom i det närmaste förspilld. Om ni nu är beredd att dröja med mig inför Gud denna tid, så är ni mera än välkommen."

Möjligheten av en sådan användning av tiden för mitt besök hade jag, det tillstår jag, icke räknat med. Men jag behöver väl ej säga, att jag uppriktigt och av hjärtat förklarade mig ansluten till den framförda avsikten, ja - att det var mig ett personligt behov att göra det. "Well", svarade direktören, "då ser jag det helst som en Guds ledning, att vi möttes nu."

Han rörde därpå vid en elektrisk knapp, och ett ögonblick senare visade sig en springpojke i dörren. Denne tillsades att bedja kontorschefen infinna sig, och då denne senare kom, mottog han order om åtskilligt, som de allra närmaste timmarna borde uträttas. Sist uttalade chefen sin önskan att nu få vara helt ostörd, ingen fick ges tillträde till chefsrummet. Kontorschefen förstod. Han visste av gammalt, vad det gällde. Direktören reste sig och tillslöt dörren efter sin kontorschef, i det han yttrade till mig, sedan han även avkopplat telefonledningen: "Då gå vi till verket".

Härpå följde en hel timma på knä inför Gud; och det skall alltid bli mig en uppbyggelse att minnas den rörande innerlighet, varmed denne min aktade vän utbad sig nåd av Gud att i alla sina affärer handla efter uteslutande rättfärdiga grundsatser. För sina arbetare och deras familjer bad han länge och ivrigt. Ingen gudstjänst, icke ens den allra bästa, har på mig gjort ett djupare intryck, än vad denna bönestund på chefskontoret gjorde.

Direktören tog mig härefter med på en rond genom verkstadslokalerna. Allt det sinnrika i anläggningarna, som visades mig, var jag måhända ej tillräckligt hemmastadd på området för att förstå, men vad som på mig gjorde ett outplånligt intryck, det var det förhållande av hjärtlighet och gott kamratskap mellan chefen och arbetarna, som kom till synes över allt, där vi gingo fram bland de olika avdelningarna. Det hela tycktes mig präglat av den hurtighet och arbetsglädje, som en för mödan given skälig lön alstrar. Från dånet av hammarslagen, från remmarnas rassel, från ljudet av fil och borr tyckte jag mig höra ett samstämmigt godkännande av arbetsledningen. Och då jag efter ett hjärtligt farväl från direktören åter befann mig utom verkstadsområdet, kastade jag en blick tillbaka upp emot den bländvita chefsbyggnaden. Fönstren till direktörens officin stodo öppna. Uppemot dem strävade de allra fagraste klängväxter och från själva fönstren en strålande rikedom av den rödaste Fuchsia. Så vackert det var! Jag såg "bloddroppen" i fönstren böja sig för vinden, och jag kom ihåg Herrens ord till Israeliterna: "Blodet skall vara eder ett tecken". Jag hade lärt känna en man, som bedrev sin affär i det rosenröda snörets tecken till ett gott samvetes vittnesbörd åt sig själv och till välsignelse för sina arbetarskaror."

Pastor Lejving hade talat till punkt.

Doktor Hogland satt i flera sekunder alldeles tyst, och så gjorde alla de övriga. Måhända smög sig ur samtligas bröst en vädjan till Gud om nåd att var i sin stad fylla sitt värv i samma rosenröda snöres tecken.

Nu såg doktorn upp, och hans blickar överforo skaran, som om han sökt efter nästa man. Och "nästa man" skulle bli norskan från Oregon.

Och ni, fröken, sade mr Hogland, vänd till henne, ni föredrog att vara med oss i kväll. Det gläder oss mycket. Men, uppriktigt sagt, hade vi icke väntat det. Ni sågs tidigare i afton däruppe, varest man beredde sig till bal. Men därom skola vi icke tala. Vi äro glada att se er i vår krets, och då ni föredrog oss framför de dansande, så förstå vi, att det haft något djupare liggande skäl. Låt mig se, ni går här ombord under benämningen 'Portlands ros'. Well, även vi gå med på att kalla er så", förklarade den galante gamle doktorn, som visst icke var blind för den unga norskans strålande skönhet. "Men vi begära få höra något även från er."



Project Runeberg, Sat Dec 15 18:38:30 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rosenrod/a6.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free