"Det har väckt någon undran, att jag kom att sitta ned här i kväll", fortfor den norska flickan och jag säger ingenting därom. Mitt uppförande ombord under resans lopp kan väl ha gett skäl till sådan undran, det medger jag. Mitt alltför lätta humör förleder mig stundom till glömska av vad anständigheten kräver. Jag är ofta olycklig häröver. Sedan balen blev beslutad, har jag funnit mig i en allvarlig strid med mig själv. Hela min forna nöjeslystnad hotade att taga överhanden. Att det med mig tog den vändning det gjorde, berodde i första hand på åsynen av er, doktor Hogland, där ni satt med den uppslagna bibeln framför er. För att få vara ensam med mina tankar hade jag tagit min tillflykt till kommandobryggan, och då jag därifrån blickade neröver fick jag se er, doktor, och därmed var mitt val för kvällen gjort. En äldre man med en öppen bibel framför sig blir mig alltid en dom i samvetet. Den synen framkallar alltid för min inre syn bilden av min älskade fader. Och så gjorde den nu tydligare än någonsin förr. Att under sådana förhållanden dröja däruppe vid anordningarna för dansen var omöjligt. Så fort sig göra lät skyndade jag ner i min hytt, där jag brast ut i gråt över min tanklöshet. Någon tid före min avresa från Portland hade jag mottagit ett brev från mor. Detta tog jag nu fram på nytt. Jag har det med här och ber att få läsa det. Det lyder så:
Outsägligt älskade barn!
- - - - - - - - - Vi vänta nu med växande iver på den dag, då vi få hälsa dig välkommen hem till det kära gamla Kongsvinger och till oss. I stugan skall du finna allt vara sig likt såsom det var, då du reste för tio år sedan. Tänk, då var du blott elva år! Huru kunde jag släppa i väg dig så ung! Men faster Betty var ju så enträgen att få taga dig med. Men som sagt allt är sig likt här hemma. Far har hållit styft på, att, när du en gång komme hem igen, skulle allt vara såsom då du reste, på det du måtte känna dig riktigt hemma med ens. Den stora gamla bibeln har väl knappast någon gång för så mycket som fem minuter varit tagen från sin plats på bordet, vid vilket far brukade sitta med den samma uppslagen framför sig. Ja, du minnes nog det, du, som vid sådana tillfällen ofta brukade sitta på hans knä. De senaste veckorna synes bibelstudiet ha varit honom kärare än förut och i skrivande stund ser jag honom lutad över den gamla boken. Det är ju också i dessa de stora fasornas tid så ofantligt mycket som behöver ses i de bibliska profetiornas ljus för att till sin innebörd rätt uppfattas. Far säger sig också bli mer och mer övertygad om, att de stora händelser, som nu tima, bilda inledningen till Kristi tillkommelses dag. På tal härom så ha vi uppe i Finnmarken en svenskfödd man, Anton Johanssen, vilken låtit mycket tala om sig sedan krigsutbrottet. Det är möjligt, att hans rykte nått även ut till Oregon. Han ägde genom syner och uppenbarelser på förhand vetskap: om kriget och sände varningar till diplomater och statschefer, ja, även tyske kejsaren varnade han. Denne Johanssen har ock förutsagt att hårda tider stunda även för de skandinaviska länderna. Svår hungersnöd skall drabba dem.
Det kan synas ovisligt av oss att under sådana förhållanden önska dig hem från det rika och välförsedda Amerika, där du helt visst har det mycket bättre än vad du kan få här. Men för övrigt vet ju ej heller någon, huru det kan komma att bli i Amerika i en snar framtid. Och i varje fall, vår allt starkare känsla av att det lider emot ett världsslut gör att vi så innerligt längta efter att ha dig hos oss. Du är ju nu den enda överlevande av våra trenne barn, du är nu vårt allt i detta livet. Med dig vilja vi helst fara till Herrens möte i luften.
Vi taga nu för givet, att du skall hinna bli i ordning för resa hem med Bergensfjord i slutet av juli. kom ihåg att från den dag fartyget lämnar New-York bedja vi ständigt för dig och för fartyget, att Herren måtte hålla sin hand däröver och föra det lyckligt och väl till Kristiania. - - - - - - - - - - -
Här slöt den unga kvinnan läsningen.
"Kom ihåg", upprepade hon, "att från den dag fartyget lämnar New-York bedja vi ständigt för dig." Med dessa ord för mina ögon var det ej gott att gå med i dansen."
Det medgåvo samtliga de närvarande. Doktor Hogland sade sig vara glad och tacksam för att ha fått del av hennes moders brev. Nu visste de, att hela fartyget var inneslutet i bön, och det borde ingiva en var trygghet för att vad som härefter än hände skulle de till sist komma lyckligt och väl i norsk hamn.
Av samtliga hade ingen lyssnat till "Portlands ros" med visad större begärlighet än kanada-svensken, vilken man redan i tysthet mellan sig börjat kalla "von Döbeln" i följd av det redan omnämnda bandet om pannan. Icke en enda gång hade han tagit sina blickar från "indianflickan".
Nu anförde doktor Hogland att "mannen från västfronten" tillräckligt länge sluppit undan. Det vore nu ovillkorligen hans tur att berätta, och han borde minst av alla sakna sällsamma upplevelser. "Låt oss höra från kriget: "
