- Project Runeberg -  Bakom rosenröda snören /
III. I Kirkwall

(1918) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

III. I KIRKWALL.

Då maskinen å en atlanterångare plötsligen och helt oväntat stannar, och propellrarna upphöra att slå sina slag, är detta nära nog det mest uppseendeväckande, som kan inträffa för de ombordvarande. Man ser sig omkring och spörjer icke utan ängslan, vad som står på. De som uppehålla sig i sina hytter rusa ovillkorligen upp på däck för att få förklaring.

Det var rätt tidigt på morgonen, då det monotona dunkandet från Bergensfjords djup övergick i fullständig tystnad, som dock snart avbröts vid slamret av kättingar, då man beredde sig att kasta ankar. Det stora flertalet av passagerarna lågo försänkta i sömn, men vaknade nu en efter annan och märkte, att fartyget lagt sig stilla. Alla fingo brått med att stiga upp och kläda sig. Från avdelning till avdelning spridde sig meddelandet, att man nu låg utanför Kirkwall, och kort därpå följde en till samtliga passagerare riktad order att hålla sig beredda att inför ett par väntade engelska militära ämbetsmän med företeende av vederbörliga pass styrka sin nationalitet. Det måste utrönas om tyska eller österrikiska medborgare funnos bland de resande. På utsatt tid embarkerade de båda myndighetspersonerna och togo plats vid ett bord i andra klassens matsal. Härifrån bildades snart hela kön av resande, som sedan sträckte sig ut genom dörren och upp; på däcket. En var stod med ett säkert grepp om sina dokument, vilka skulle fastslå, att de voro neutrala eller ock ententanslutna länders medborgare. Med ett "all right" blevo de alla artigt avfärdade av gentlemännen framme vid bordet.

Då samtligas papper granskats, återvände de engelska herrarne in till staden med samma lilla motorångare, som fört dem ut till oceanångaren. De togo därvid med sig kaptenen, och nu förstodo alla, att när denne en gång återvände, skulle resenärernas öde för den närmaste tiden vara avgjort. Timmar förflöto, varunder passagerarna under spänningsfylld väntan spanade inåt hamnen för att få se en skymt av sin avhållne kapten. Det dröjde ej heller länge, förrän denna glädje förunnades dem. Den lilla motorsnipan närmade sig ännu en gång. Högrest och med blicken stadigt riktad mot sitt fartyg, stod kaptenen i miniatyrångarens för, och då han befann sig helt nära, lyfte han handen till en uppmuntrande viftning åt den mot relingen prässade hopen av passagerare. I en handvändning hade han svängt sig upp för fallrepstrappan och stod på däcket, samtidigt med att han högt utropade: "Vi gå om en timma."

Denna kungörelse väckte en utomordentlig hänförelse. Helt obekanta personer omfamnade varandra och många gräto i glädje. Fartygets orkester ställde upp och "Du gamla, du fria", "Ja vi älsker" och "Kong Kristian stod vid højen mast" avlöste varandra. Det hela var ett stycke skandinavism i rörelse och sång.

På utsatt tid lyfte Bergensfjord ankar och gled stolt ut från Kirkwalls redd, därvid ett stycke av vägen eskorterad av ett engelskt krigsfartyg, som på detta sätt hade i uppdrag att ådagalägga den engelska nationens hövlighet mot det norska fartyget. Efter det engelsmannen under övliga hälsningsformer återvänt, och oceanångaren från den skotska ögruppen styrde ut i Nordsjön, rådde en påfallande stillhet ombord. Efter den spänning, vari de resande befunnit sig under de senaste dygnen, föreföll det nu, som om samtliga började hänge sig åt ett undergivet tacksamt njutande av hoppet om att inom loppet av ett dygn få sätta sina fötter på skandinavisk mark. När därför kvällens mörker sänkte sig över de vida vatten, beredde sig det stora flertalet att överlämna sig åt en välbehövlig vila sista natten ombord.

På sin plats från föregående dag satt doktor Hogland. Om Nordsjön hade han hört ofta talas, och huru det var hade han kommit att känna föga sympati för detta hav. Redan från resans början hade han varit besluten att vaken möta Nordsjön och trotsa även dess mest vredgade ansikte. Emellertid tydde allt på, att natten skulle bli lugn och fridfull.

Kring den vänlige doktorn intogo samtliga vännerna från gårdagen sina platser. Icke heller "von Döbeln" och "Portlands ros" saknades. De sutto nu i omedelbar närhet av varandra, och i hela det lilla sällskapet fanns icke en, som ej redan gissat sig till det mellan dem inträdda förhållandet. Det fanns ej heller en som icke beredde sig att, när tillfället bleve lämpligt, av hjärtat lyckönska dem var för sig.

"Mina vänner", började doktor Hogland med samma vinnande nobla välljud i rösten som förut, "det var vårt fasta hopp, att hela äventyret med uppbringandet vid Sjetlandsöarna och resan ned till Kirkwall skulle sluta till formån för oss, och vi ha icke gäckats i detta hopp. Nu ser det även ut som att Gud vill giva oss en lugn och fridfull färd även över den illa anskrivna Nordsjön. På detta sätt få vi mycket att tacka honom för. Då vi inom kort sätta våra fötter på skandinavisk mark skola vi se tillbaka på en hel Atlanter- och Nordsjöfärd i det rosenröda snörets tecken. Och nu är detta vår sista kväll tillsammans ombord, därför få vi lov att ge oss litet tid. Vi ha säkert ännu mycket att berätta varandra om Guds outsägliga godhet."

"Däri instämma vi alla", inföll pastor Lejving, "men i sådant fall få vi anse att ni själv, doktor Hogland, sluppit väl lindrigt undan. Tillfället bör nu få vara ert. Ni bör ha icke så litet att förtälja ur ert rika erfarenhetsförråd. Ryktesvis ha vi hört om er helgade maka och hennes rika ingång i härligheten. Måhända bereder en erinran härom smärta åt ert inre, käre doktor. Om så är, så förlåt oss. Jag tror mig emellertid kunna säga, att några ord om henne skulle mycket intressera oss alla. Häri instämde samtliga. Ebba Irgens, som i skydd av skymningen omkring dem kommit att på något halvt omedvetet sätt lägga sin hand i Samuel Stålbergs, erfor vid omnämnandet av en helgad maka en helig och djup känsla, som kom henne att nästan lika omedvetet luta sig närmare sin sårade soldat. Denne svarade med att vördnadsfullt trycka hennes hand.



Project Runeberg, Sat Dec 15 18:38:31 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rosenrod/b3.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free