- Project Runeberg -  Bakom rosenröda snören /
IV. Med blicken mot himlen

(1918) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Americana, Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

IV. MED BLICKEN MOT HIMLEN.

"Någon smärta bereder mig ingalunda talet om min makas bortgång", förklarade den gamle missionären. "Egentligen kan jag icke känna det så som att min hustru, fastän hon är död, i verkligheten är skild ifrån mig. Kort före min avresa från Amerika var det en god vän till mig, som önskade mig lyckan att snart finna någon, som var beredd att intaga min hädangångna hustrus plats vid min sida. Jag svarade, att jag för egen del icke hade någon sådan önskan, emedan min maka ännu behöll sin plats vid min sida och alldeles säkert också komme att behålla den. På hennes död kan jag tänka utan grämelse. "Döden vart uppsvulgen i seger." Som då fjärilen lämnar sin puppa och svingar sig ut i livets värld, sådan tycktes mig min makas död. Paulus säger: "Vi veta, att, när detta jordiska tälthus nedbrytes, då ha vi en byggnad hos Gud, evig i himmelen, icke gjord med händer". Döden kom, och allt vad han fick, det var det bräckliga, söndriga tältet, som han rev ned. Hennes ande gick att vara med Gud. Det sannaste jag kan säga om min hustru, det är, att hon var en kvinna med blicken mot himlen. Vi måste hålla före, att trons värde mätes efter det mått av Kristi återlösningsverk som tron omfattar. Somliga antaga endast Kristi jordiska liv, känna honom endast efter köttet, och dessas religion är näppeligen mera än en kall yttre moral. Andra antaga Kristi försoningsdöd och uppståndelse, men synas ej hava kraft att följa honom in i himlarna. Sådana kristna må väl kunna glädjas över sin rättfärdiggörelse utan att rätt förstå vad det innebär att vandra i den kraft, som kommer från Kristi liv i härligheten. Saliga äro de, som tro allt vad som gått förut - liv, död och uppståndelse - och kunna med glädje även bekänna: "Vi hava en stor överstepräst, som genomfarit himlarna"; men trefalt saliga äro de, som till denna bekännelse kunna lägga ännu en annan: "varifrån vi ock vänta Frälsaren, Herren Jesus Kristus". En rikt begåvad Herrens tjänare yttrar att Kristi andra tillkommelse sätter kronan på återlösningsverket och tron på densamma utgör den kristna bekännelsens strålande diadem. Välan, mina vänner, min dyra makas tro inneslöt verkligen i sig hela återlösningsverket och mot Hans tillkommelses dag blickade hon stadigt och ständigt, och därav fick hennes hela liv sin egentliga karaktär, och då kunnen I lätt sluta eder till beskaffenheten av denna karaktär. Det finnes en tradition, som förtäljer, att Michael Angelo genom sitt ständiga och mödosamma arbete med frescomålningar i kyrkorna fick en sådan vana att hålla ansiktet uppåtvänt, att han till och med gick på gatorna i en sådan ställning. Främlingar, som sågo honom, trodde att han var en religiös fantast. Välan, så hade ock min oförgätliga maka sin umgängelse verkligt i himmelen, och därifrån väntade hon sin Frälsare, och allt hennes görande och låtande bestämdes med blicken riktad mot detta mål. Härav följde, att hon blev en så utomordentlig lämplig missionärshustru. Hon blev mig en hjälp i det väsentliga. Många män känna sig nöjda, om de få en hustru, som blir dem en hjälp i det gemensamma hemmets angelägenheter. Mig synes att en man bör söka sig en hustru, som efter måttet av sin förmåga kan bli honom en hjälp i det, som han väsentligen gjort till sin livsuppgift. Om en ordets förkunnare förgäter detta, begår han ett oförsvarligt fel. Min maka väntade Kristi ankomst vilken dag som helst, och det var hennes fasta övertygelse att, då han skulle komma, ville han helst se henne i verksamhet för själars frälsning. Hennes gränslösa kärlek till hedningarna gav henne knappast tid till den minsta lilla vila. Ej långt från vår station låg en betydlig höjd, från vars krön man hade en vidsträckt utsikt över ett stort antal byar, inom vilka infödingarna levde i stort mörker. Dit upp på krönet brukade min maka ofta gå, helst ensam. Endast Gud känner talet av de tårar hon där gråtit i bön för hedningarna. Gärna höll hon sig däruppe redan i soluppgången. Knäböjd brukade hon sträcka ut sina händer mot olika grupper av byar, medan hon kämpade med Gud om en frälsningsväg över det stora vida fältet. Någon gång följde jag henne på avstånd och från någon undangömd plats däruppe på höjden kunde jag då se och höra hennes kamp med Gud, som icke sällan liknade Jesu egen kamp i Getsemane. Att icke allt Guds folk med samma iver omfattade profetian om vår frälsares snara ankomst var henne en ständig anledning till sorg. Detta mest för de oomvändas skull. Hon höll nämligen före att intet föder av sig så mycken kärlek till medmänniskor som just vissheten om Jesu snara återkomst. Och tron blir verksam genom kärleken. "Med blicken mot himlen" betydde för henne ingalunda ett liv i resultatlösa meditationer, ej eremit- eller klosterliv, utan ett liv i rastlös verksamhet för själar. Hon hade fått sitt pund och hade rätt fattat Mästarens ord: "Handla härmed tills jag kommer". Mycket och med iver bad hon Kristus komma snart. Ibland brukade hon säga: "Kanhända att Jesus icke kommer, förrän han blir av sitt folk ordentligt inbjuden att komma. Låt oss därför oavlåtligen bedja om hans snara tillkommelse." Men Jesu väntade ankomst var tillika det inspirerande motivet till alla hennes övningar i gudaktighet. Hon fann av Guds ord att det borde vara så. Bibelställen, som hon med förkärlek hänvisade till voro sådana som dessa. "Ty Guds nåd har uppenbarats med frälsning för alla människor och lärer oss att försaka ogudaktigheten och de världsliga lustarna och leva tuktigt och rättfärdigt och gudligt i denna världen, väntande det saliga hoppet och uppenbarelsen av den store Gudens och vår Frälsares Jesu Kristi härlighet." Vidare: "Tålamod behöva vi, på det vi må göra Guds vilja och utfå löftet. Ty ännu en liten tid och så kommer den som komma skall och dröjer icke". Det ställe hon älskade mest av alla och som hon i textmålning å glas lät hänga upp på väggen i sitt eget rum å vår missionsstation var 1 Tess. 5: 23: "Men fridens Gud själv helge eder till hela eder varelse och hela eder ande, själ och kropp varde behållna ostraffliga vid vår Herres Jesu Kristi tillkommelse".

En rikt utrustad Herrens tjänare har yttrat att "såsom Gud använder månen att lyfta tidvattnet genom sin attraktion, att det må flöda i och fylla varje fördjupning i stranden, så har han bestämt denna stora sanning, sanningen om Herrens snara återkomst, att höja församlingens tro, hopp och kärlek, då dessa råkat i ebb under världsvimlet". Helt och hållet så hade min hustru fattat det även om hon aldrig kom att i ord uttrycka det lika. I Herrens återkomst såg hon den till verksamhet och heligt liv uppresande kraften, och hon hade varit den första att låta sig för sådant ändamål själv uppresas.

Min dyra makas levnadsdag blev emellertid efter detta ej lång. Innerst i mitt hjärta hade jag sedan länge tyckt henne vara mogen för himlen. Synnerligen lång och svår blev ej heller hennes sista kamp. Klimatfebern utförde raskt sitt värv, och min dyra Fhebe var redo. Hennes längtans mål hade nog varit att "hinna fram till den första uppståndelsen" d. v. s. att få leva, till dess Jesus skulle komma för att med alla då levande heliga förvandlas och tillika med de uppståndna rättfärdiga uppryckas till Herrens möte i luften. Men då det blev klart för henne, att hon skulle dö, mottog hon denna visshet med undergivenhet och lugn, ja, med glädje. Att vi skulle återses vid mötet med Jesus i skyn var hon fast övertygad om och talte med mig därom, såsom om det varit den mest solklara sak i världen. Budet om hennes sjukdom och nära förestående död spreds hastigt ut i byarna och väckte mycken sorg och bestörtning bland de svarte. De skyndade i skaror fram till stationen och höllo sig kvar omkring vårt hus under hela hennes sjukdom. Många gräto högt och de troende ibland dem ropade till Gud, att han måtte låta henne leva. Allt detta var nog störande för min döende älskling, men då vi sade, att vi ville bedja dem avlägsna sig, satte hon sig kärleksfullt och bestämt däremot. Hon bad oss tvärtom att flytta hennes bädd, så att hon kunde se och höra dem bättre genom den öppna dörren. Då vi villfarit denna hennes önskan och hon fick syn på skaran, av vilken många lågo knäböjda med ansiktet mot jorden, överväldigades hon av vad hon såg och började gråta. Jag och vår kvinnliga medhjälpare fruktade nu allvarligen att detta känsloutbrott skulle påskynda slutet, och det visade sig även bliva så. Fhebe upphörde plötsligt att gråta och bad mig räcka henne hennes kära luta, till vilken hon så många gånger sjungit Guds kärleks lov för de arma svarte. Jag förstod av denna hennes begäran, att hon icke längre tänkte redigt. Jag böjde mig ned över henne och kysste henne och sade: "Min älskling, du orkar icke mera spela och sjunga, icke förrän i himmelen hos Jesus". Vid dessa mina ord spred sig ett överjordiskt sken över hennes ansikte. Utan att mera säga någonting såg hon först på instrumentet, som hängde på väggen mitt framför henne och sedan på mig med en nog så tydlig vädjan. Jag ansåg då klokast att göra henne till viljes och tog ned lutan. Hon höll ut sin hand över sängkanten för att taga emot dem Jag lade den i den svaga handen, men höll mig försiktigtvis beredd att genast uppfånga den, då den, såsom jag förmodade, skulle falla från de domnande fingrarna. Så skedde även och härefter talte ej min maka mera. Någon timma senare kom slutet. Det var på morgonen, och redan på eftermiddagen samma dag överlämnades hennes stoft åt jorden. Klimatförhållandena därute göra sådan skyndsamhet nödvändig. Ännu i solnedgången dröjde en stor skara svarta vänner omkring graven. Begravningsplatsen låg ej längre från stationen än att jag kunde från fönstret i mitt rum skönja varje föremål därute. Solnedgången var på min älskades begravning den vackraste jag tror jag någonsin skådat därute. Ett det allra mildaste och fagraste röda sken spred sig över nejden, och i det såg jag hoppet lysa över graven."

Här slöt doktor Hogland sin berättelse. Han hade bemästrat sig synnerligen väl hela tiden och övat sträng kontroll över känslor, som väl eljes i sådant sammanhang velat taga ut sin rätt. Mot slutet undgick dock ingen att märka, det minnena icke lämnat honom alldeles oberörd. För övrigt voro samtliga i det lilla ressällskapet synbart gripna av doktorns berättelse. En var kände behov av att få komma för sig själv för att vara ensam med sina tankar. Tysta och stilla reste sig alla och beredde sig att gå till sina hytter. Endast den unge danske ingeniören bad att få fråga doktor Hogland, vad han efter allt själv trodde om världshändelserna och profetian.

Världshändelserna", mina vänner, svarade den vördnadsvärde gamle, "äro inledningen till Kristi tillkommelses dag, därom finnes hos mig ej minsta tvivel. Och nu, god natt och Gud välsigne eder! I morgon skall jag för första gången i mitt liv skåda Norge, mina fäders jord.''



Project Runeberg, Sat Dec 15 18:38:31 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rosenrod/b4.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free