Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:R 9—10
RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR
3
Politisk rösträtt för kvinnor. IL
Statistisk utredning av Ludvig Widell,
överdirektör och chef för Statistiska centralbyrån.
För Rösträtt för Kvinnor av fil. dr. Gulli Petrini.
Det bände en gång i mars 1910 att
borgmästare Lindhagen interpellerade
excellensen Lindman om utredningen
angående kvinnans politiska rösträtt,
och därvid klart och tydligt frågade
honom, om det verkligen var hans
avsikt att söka utreda huruvida den
kvinnliga rösträtten inverkat på
äktenskapsfrekvensen och nativiteten i de
stater, där den blivit införd.
Interpel-lationen, sade han, avsåg att om
möj-’ ligt förhindra "en så herostratisk
utredning". Men hr Lindman svarade,
att det kan hända att utredningen vi
sar sig behövlig, fast hr Lindhagen
tycker att den är löjlig, och att
äktenskapsfrekvensen och nativiteten är i
sådant sjunkande hos oss, att allt som
kan inverka på dessa frågor är värt
att ägna en allvarlig uppmärksamhet.
Debatten väckte ett visst uppseende.
Kvinnorna protesterade mot denna
tydliga förhalningspolitik, männen
funno i allmänhet saken löjlig ocli
skämttidningarna voro glada åt ett så
bra fynd för sin verksamhet. Men hr
Lindman, som visste hur bra det är
att ha en utredning att skylla på, när
man inte vill uppfylla en gång givna
löften, lät saken ha sin gång, och nu
först föreligger resultatet av denna
"utredning" i den bok, vars titel här
ovan anförts.
Man kan ju känna ett visst
deltagande för en person som hr Widell, vilken
får ett dylikt uppdrag, som han väl
antagligen i egenskap av chef för
Statistiska centralbyrån knappast kunde
neka att åtminstone försöka sig på att
utföra. Han erkänner också i
inledningen att "några nämnvärda
verkningar av kvinnorösträtten i socialt
avseende hava i allmänhet icke kunnat
påvisas redan av det skälet, att
kvinnorösträtten i de allra flesta staterna
till-lämpats så kort tid, att den ännu
knappast kunnat påverka de statistiska
siff-rorna. Om den över huvud taget
någonsin kommer att göra detta, är en
fråga, som måste lämnas i stort, sett
obesvarad". Detta är ju helt enkelt ett
instämmande, låt vara i mycket städad
form, i hr Lindhagens uppfattning om
det herostratiska i själva uppgiften.
Den första delen av boken handlar
emellertid inte härom, utan utgör en
utredning om kvinnornas deltagande i
valen som "utmynnar i en
undersökning om vilka förändringar i avseende
på partiställningen kvinnornas
deltagande i valen till Andra kammaren i
Sverige år 1911 sannolikt skulle ha
medfört". Och här vill hr Widell rent
av låta påskina, att hans beräkningar
skulle kunna utvisa ett hållbart
resultat. Detta är nu visserligen
synnerligen magert, eftersom det går ut på att
ändringen i partiställningen skulle ha
blivit så obetydlig, att "medan i
verkligheten vid valen år 1911 av de för de
tre huvudpartierna avgivna rösterna
31,3 proc. voro moderata, 40,2 proc.
liberala och 28,5 proc. socialdemokratiska,
skulle, i fall kvinnorna ägt rösträtt,
dessa tal ändrats till resp. 31,4, 39,3 och
29,3 proc., d. v. s. en högst obetydlig
- överflyttning av röster från de
frisinnade till socialdemokraterna. Men hr
Widell tröstar sig med att detta
resultat måste betraktas som ett
"minimum"; " i verkligheten kunna
verkningarna bliva större men sannolikt ej
mindre, än de ifrågavarande
beräkningarna utvisa". Det hade varit mycket
uppriktigare att i stället säga, att
sannolikheten i resultatet är minimal, ty
saken kan helt enkelt inte med de upp-
gifter som stå till buds beräknas, utan
hela beräkningen är grundad på en
mängd lösa antaganden.
Hr Widell anlägger visserligen
frågan så djupgående som möjligt, så att
det hela skall få ett sken av
vederhäftighet över sig. Han börjar med en
statistik över kvinnornas antal i
förhållande till männen och deras
deltagande i valen i de länder, där rösträtten
är införd. Men statistiken häröver
tycks vara mycket bristfällig på sina
ställen, och ibland tycks hr Widell inte
riktigt veta, vad det är för sorts
siffror han fått tag i. Han anför t. ex.
uppgifter om antalet i röstlängden
upptagna män och kvinnor på Nya
Zeeland, och finner att deras antal är
obetydligt mindre än hela antalet
myndiga män och kvinnor. Han tycker att
detta är besynnerligt, eftersom man på
Nya Zeeland själv måste anmäla sig
för att bli upptagen i röstlängden, och
han icke gärna vill tro, att det
politiska intresset skulle vara så stort där,
som dessa siffror utvisa — han vill nu
över huvud ogärna tro, att någonting
är bra i de länder där kvinnorösträtt
införts. För att komma ifrån denna
svårighet antar han att uppgifterna
nog inte äro tillförlitliga och tillägger:
"Förklaringen måste sålunda sökas i
fel uti röstlängderna och närmast däri,
att ett ej ringa antal män och kvinnor
bedrägligt låtit anteckna sig såsom
röstberättigade i mer än en valkrets.
Är detta antagande riktigt — och det
torde vara svårt att finna en annan
förklaring till det anmärkta förhållandet
— måste emellertid den politiska
moralen delvis stå betänkligt lågt på Nya
Zeeland." Hr Widell anför inte någon
annan grund för denna grova
beskyllning mot folket i en främmande stat,
än att han inte eljes förstår siffrorna,
då han inte vill tro, att det politiska
intresset där är mycket starkt. Detta
exempel är synnerligen karaktäristiskt
för graden av den samvetsgrannhet,
varmed hr Widell behandlar de
utomeuropeiska länderna, därifrån han ju
inte kan bli så lätt kontrollerad i sina
uppgifter. Statistiken från dessa
länder i denna fråga är utan intresse för
hr Widells beräkningar, och inte ens
han kan ur de siffror han kommit över
utdestillera något antagande, att
kvinnorösträtten i någon mån inverkat på
partiställningen.
Inte heller ur statistiken från
Finland tilltror han sig att dra några
slutsatser i den vägen. I Norge ha ju
kvinnorna en begränsad rösträtt,
medan männens är allmän, och kvinnorna
ha inte deltagit i mer än ett val, varför
man tycker att erfarenheterna härifrån
inte borde vara alltför mycket att
bygga på, ens vad deltagandet i valen
beträffar, än mindre då angående
kvinnorösträttens inverkan på
partiställningen. Det inser också hr Widell, men
då han ju måste använda alla sina
siff-| ror på något sätt, roar han sig med små
tankeexperiment även i den vägen.
Valen ske i Norge med slutna sedlar —
således kan man inte veta hur
kvinnorna röstat, men man kan ju jämföra
hur valen 1906 och 1909 ställde sig,
åtminstone med avseende på de
borgerliga partierna å ena sidan och
socialdemokraterna å den andra. Om
proportionen i männens röster partierna
emellan de båda åren vore densamma,
skulle ju ökningen av de
socialdemokratiska rösterna bero uteslutande på
kvinnorna, som hade rösträtt 1909 och
inte 1906. Med dessa förträffliga pre-
misser kommer hr Widell till den
slutsatsen, att av kvinnornas röster 33,2
proc. avgivits för socialdemokraterna,
medan av männens endast 10,8 proc.
skulle kommit dem till godo. Hr
Widell vidgår att detta inte är vidare
trovärdigt, utan att det snarare är troligt,
att socialdemokraternas röstetal bland
männen skulle ha ökats i Norge likaväl
som i Sverige och annorstädes under
de sista åren. Efter att ha resonerat
upp och ner några sidor om olika
antaganden, så kominer han äntligen till
den lyckliga slutsatsen, att det är
omöjligt att avgöra saken.
Så har hr Widell några reflexioner
om kvinnorna och valbarheten. Vid
det första och hittills enda politiska
val i Norge, där kvinnorna varit
röstberättigade och valbara, blev ingen
kvinna vald till ledamot av stortinget,
men en, som blev vald till suppleant,
har sedan kommit in. Kommunal
rösträtt och valbarhet ha kvinnorna
däremot haft sedan 1901, dock ända till
1910 mer inskränkt än männens, och till
kommunala representanter ha
kvinnorna också valts i allt större antal för
varje omval. År 1910 utgjorde de 210
representanter (166 i städer och 44 på
landsbygden) av samtliga 13,116 och
380 suppleanter (201 i städer och 179 på
landsbygden) av samtliga 12,096, och
det tycker hr Widell är ett dåligt
resultat. Särskilt svagt tycker han det
är, att det ännu finns städer utan
kvinnliga representanter, t. o. m.
sådana, där kvinnorna varit i majoritet
vid sista valet. "Det förefaller", säger
han, "som om de kvinnliga väljarna i
Norge icke skulle hysa allt för stort
förtroende för sina medsystrars
förmåga att tillfredsställande sköta
offentliga uppdrag." Man kan undra vad hr
Widell skulle ha sagt, om kvinnorna
använt sin majoritet till att störta de
män som kanske sedan årtionden skött
stadens angelägenheter och ersatt dem
alla eller åtminstone större delen av
dem med kvinnor, som till att börja
med måste vara ovana vid saken. Då
hade man antagligen fått höra
lamen-tationer över kvinnornas förtryck och
kortsynthet.
Sedan skall nu hr Widell försöka
använda erfarenheterna utifrån för att
göra sin beräkning av, hur det skulle
gått 1911 i Sverige, om kvinnor haft
rösträtt på samma villkor som män.
Det är nu en kinkig uppgift. Först får
han anta, att antalet kvinnor som i så
fall varit upptagna i röstlängden
skulle sammanfalla med antalet
kvinnor som den 31 dec. 1910 fyllt 24 år,
varom upplysning vinnes genom
folkräkningen. Det visar sig som väntat
var att kvinnorna i de flesta länen äro
flera än männen. Vida svårare är
emellertid beräkningen av huru många
av dessa som sedan skulle varit
effektivt röstberättigade, och hur många
som skulle fallit på något streck. Här
måste en massa antaganden göras, som
inte kunna bevisas, för att hr Widell
stall kunna få fram några tal, som
skola föreställa antalet kvinnor, som
skulle varit effektivt röstberättigade
1911. Hr Widell kommer till att
diskva-lilikationerna skulle verka starkare på
kvinnorna än på männen på
landsbygden — huvudsakligen beroende på det
stora antalet kvinnliga
understödsta-gare där — men mindre starkt i
städerna, mest därför att kvinnorna äro
ordentligare skattebetalare än männen.
Enligt dessa beräkningar skulle
antalet kvinnor på 1,000 män utgöra: på
landsbygden bland personer i
röstberättigad ålder 1,063 och bland effektivt
röstberättigade 1,042; i städerna resp.
1,328 och 1,375 samt i hela riket 1,127
och 1,107. I de flesta län och i alla
städer skulle jämväl de effektivt
röstberättigade kvinnorna vara i majoritet.
På ändå mycket osäkrare mark står
hr Widell, då det gäller att beräkna,
huru många av de effektivt
röstberättigade kvinnorna som skulle ha använt
sin rösträtt. Härför går herr Widell
till de utländska erfarenheterna. I
allmänhet har det visat sig att kvinnorna
röstat något mindre än männen.
Medeltalet för Australien blir från de sista
kända valen att, om männens
deltagande sättes till 100, kvinnornas blir 84,8.
I Finland utgöra motsvarande tal för
landsbygden 85,1, för städerna 90,6 och
för hela landet 86, 0 samt i Norge vid
stortingsvalet (första valet): på
landsbygden 55,5, i städerna 98,4 och i hela
riket 72,2 samt vid sista
kommunalvalen (där både kvinnor och män hade
allmän rösträtt) på landsbygden 47,5, i
städerna 84,0 och i hela riket 61,9. Av
dessa något skiftande tal drar nu hr
Widell gladeligen den slutsatsen att
man kan antaga att de motsvarande
talen i Sverige skulle vara för
landsbygden 60 och för städerna 90.
Med användande av så hopkomna
siffror räknar han ut en tabell över hur
många kvinnor som skulle deltagit i
valen och kommer därvid till den
slutsatsen att männen i medeltal för hela
landet skulle ha varit i majoritet. På
landsbygden skulle man inte ha fått
mer än 625 kvinnor på 1,000 män,
medan det i städerna skulle blivit 1,239
kvinnliga på 1,000 inanliga väljare.
Slutligen skall hr Widell fundera ut,
hur dessa kvinnor skulle röstat. Då
gör han det antagandet, att de i stort
sett skulle följt sina manliga anhöriga
och beräknar så valet i varje län (med
särskild beräkning för städerna) under
den förutsättningen att fördelningen
mellan partierna sker i samma
proportion för de i valen deltagande männen
och kvinnorna tillsammantagna, som
det i verkligheten varit bland männen.
Kvinnorna äro nu först och främst
faktiskt mer övertaliga i städerna än
på landsbygden, och hr Widell har
dessutom gjort skillnaden betydligt större
än den verkligen är genom att reducera
deltagandet i valet till 60 proc. av
männens på landet men till 90 proc. i
städerna, och han kommer därför
naturligtvis till den slutsatsen, att
kvinnornas rösträtt skall inverka mer i
städerna än på landet. Då de frisinnade ha
sin största styrka på landsbygden,
medan högern och socialdemokraterna
äro starkast i städerna, lyckas han
härigenom få fram en liten förskjutning
till förmån för socialdemokraterna på
de frisinnades bekostnad.
Det är ett mycket vanligt
resonne-mang även i politiska föredrag, att
eftersom arbetarkvinnorna äro de
flesta, skulle det bli socialdemokraterna
som huvudsakligen skulle förtjäna på
kvinnans rösträtt. Hr Widell gör sig
naturligtvis inte skyldig till ett så
grovt felslut. Nog begriper han, att om
det finns kvinnor i samma proportion
till männen i alla samhällsklasser, och
de skulle följa männen vid röstningen,
så bli visserligen röstetalen större,
men proportionen partierna emellan
densamma i alla fall. Men det är
tydligt att han ändå så innerligen gärna
vill komma till den slutsatsen, att det
blir socialdemokraterna, som förtjäna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
