Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5ÄL’J£S gfyDAST / APOTEK
A. B. PHARMACIA, Stockholm
Kontrollant: PROFESSOR A.VESTER8ERG.
Augusta Tonning 60 år.
Alla svenska rösträttskvinnor känna
Augusta Tonning. Hon är en av de
mest nitiska, en av de mest vittberesta
och hon är en av dem, som aldrig
försummar ett centralstyrelsemöte.
Vi känna henne alla som den
outtröttligaste och den hängivnaste
kämpe för vår sak.
Kvinnornas sak har också för henne
varit en hjärtesak allt sedan hennes
ungdom, och då arbetet för kvinnornas
rösträtt började, var hon alldeles i sitt
esse. Det blev hennes naturliga
arbetsfält.
Augusta Tonning, född Grönvall, är
skåning. Hon är född i Lund, men
fadern flyttade, då hon endast var 5 ar
gammal, till Tomarps pastorat på
Söderslätt, så att hon har vuxit upp på
landet.
Men Skåne blev ej hennes egentliga
arbetsfält. Då hon 1883 gifte sig med
barndoms- och ungdomsvännen Per
Tonning, flyttade makarna till Fornby
i Dalarna, där han var
folkhögskole-foreståndare.
Där arbetade hon de första åren i
skolan och sedan hennes man tagit
avsked därifrån och dels hade enskild
skola och dels lantbruk, var hon
fortfarande hans trogna hjälparinna, som
aldTig drog sig för att själv ”taga i”
om det så gällde att plöja.
En lång och svår sjukdom, som
nedbröt hennes man, blev orsak till att
Augusta Tonning tidigt fick lära sig
att reda sig ensam i livet och det
många gånger under särdeles svåra
förhållanden.
Men hon red ut stormen med aldrig
svikande energi, och — vad mera var
— under dessa svåra tider glömde hon
aldrig sin ungdoms ideal. I bekymren
om mångahanda, upptagen av dagligt
släp och omtanke, tappade hon inte
bort strävandena för livets stora
frågor, och då hon 1895 blev änka, och de
ekonomiska svårigheterna rett ut sig,
stod hon obruten och färdig att med
liv och lust ägna sig åt kvinnornas sak.
Från Herstorp i Blekinge, där hon var
bosatt sedan 1898, och där hon hade en
handelsträdgård, som hon själv skötte,
for hon alltsom oftast ut på
rösträtts-resor. Numera — sedan hon lämnat
trädgården — är hon bosatt i
Ronneby. Hon har genomströvat inte endast
Blekinge, där det nu utom
föreningarna finns inte mindre an åtta
”rösträtts-grupper” i olika delar av länet, utan
hon har genomrest åtskilliga andra län
såsom Kristianstads, Malmöhus,
Gävleborgs, Värmlands, Kopparbergs,
Östergötlands och Jämtlands — överallt
upprättande nya föreningar och
gjutande nytt liv i de gamla.
Hon har bildat några och trettio
föreningar.
Men det är icke endast efter längden
av rösträttsresor och mängden av
bildade föreningar, som man skall
bedöma Augusta Tonnings rosträttsarbete.
Lika mycket som detta betyder nog den
personliga agitation, som hon mera än
de flesta är mäktig.
Jag för min del vet få personer, som
ha så stor förmåga att komma i
kontakt med människor av olika åldrar,
samhällsställning och utveckling. Detta
beror nog på hennes flärdlösa väsen
och framför allt på henne hjärtegodhet
och absoluta tro på och hängivenhet
för den sak hon arbetar för.
Det ligger ljus och glädje över
Augusta Tonnings arbete, hon hor inte till
dem, som gripas av missmod och
trötthet — och därför är hon så upplivande
för oss andra.
Att ha stått i första ledet som
verksam kämpe för de svenska kvinnornas
politiska rösträtt i 14 långa väntans år
utan att mista något av friskheten i sin
arbetslust, utan att gripas av trötthet
eller bitterhet, det är ett kraftprov —
men Augusta Tonning har bestått det
med heder.
Nu samlas vi omkring henne vid
sommarmötet i Ronneby med tack för
vad hon givit och kanske ändå större
tack för vad hon varit for
rösträttsrörelsen, och vi önska henne av allt
hjärta, att hon måtte få behålla sina
krafter och sitt goda lynne, och att det
måtte förunnas henne att i många år
få utöva rösträtt. Vilket parti hon än
kommer att tillhöra, så blir hon först
och främst hängiven kvinnornas sak.
Sigrid Kruse.
Nya tag.
I går kväll höll jag i Borås föredrag
över ämnet: Varför böra kvinnorna få
politisk rösträtt? Högertidningen på
platsen, Borås Tidning, innehåller i
dag en kort notis om föredraget och
slutar så: ”Härefter redogjorde
talaren för motståndarnas till frågan
invändningar och sökte vederlägga
dessa, vilket ofta nog kom åhöraren att
draga på smilbandet.” När jag läste
detta, fäste jag mig särskilt vid de sista
orden, ”draga på smilbandet” — det
är det männen i så stor utsträckning
ha gjort och alltjämt göra åt denna
fråga. De tycka det skulle vara så
övermåttan löjligt, om kvinnor komme
in i riksdagen. De vilja inte i denna
fråga se vad den är: en mycket stor
fråga. Den är en mycket stor fråga, ty
den gäller mänsklighetens ena hälft,
den största hälften. Änn^u mindre vilja
de i frågan se en rättfärdighetsfråga.
Det vittnar om ett djupt ringaktande
av kvinnan att draga på smilbandet åt
denna fråga, ett ringaktande,1 som ju
drabbar dessa mäns både mor och
maka. Men det vittnar också om en
kolossal egenkärlek, ett kolossalt
överskattande av sig själv och en kolossal
själviskhet.
Men det är inte blott ett hån, som
från mäns sida möter kvinnorörelsen.
Många män svara till och med, att
de, som arbeta för den, inte äro
riktigt kloka. Så berättades det mig, att
på en av de platser, där jag under min
föredragsturné talat, en av prästerna
frågat, om det verkligen kunde vara
en verklig kyrkoherde, som ville tala
i denna fråga. På min nästa turné får
jag kanske ta min kyrkoherdefullmakt
med mig.
Men inte nog med det nu nämnda.
Många möta kvinnofrågan med en
sådan desperation, att de inte kunna
behärska sig. På en av mina
före-dragsplatser hade det hänt, då en
hel del kvinnor samlats till
överläggningar rörande kvinnorösträtten, att
en man på det hotell, där de skulle äta
middag, då han fick se till hur många
”galna” kvinnor det var dukat, i ren
förargelse tog och smulade sönder
bordflaggan. Kanske det var samme
man, som nu rivit ner de tre omgångar
affischer, som blivit uppsatta rörande
mitt föredrag. Men inte blott män äro
märkvärdiga i denna fråga. Åven
kvinnor äro det i denna deras egen stora
sak. På en plats, där jag nu varit, hade
en kvinna gått och frågat prästen, om
han trodde hon kunde bli salig, om hon
ginge och hörde mig, och då han
svarat, att det trodde han nog, men att
klokt folk inte borde befatta sig med
sådant, blev hon hemma. På en annan
plats visade mig en mycket klok,
tänkande och vaken rösträttskvinna, som
under många år och många
svårigheter energiskt arbetat för kvinnosaken»
sista numret av Idun, daterat 15.7.1917,
vari en annan ”rösträttskvinna”,
naturligtvis anonym, riktat på allvar ett
varmt tack till de riksdagsmän, som
fällt frågan i år. Hon, som visade mig
tidningen, var på en gång djupt
sorgsen och innerligt harmsen över en
sådan artikel. Men kvinnor till och med
håna kvinnorörelsen. Det visar, i
vilket förnedringstillstånd männens
utestängande av kvinnor under så många
århundranden från deltagande i
samhällsangelägenheterna försänkt henne.
Dock: frågan är stor och frågan är
rättfärdig. Därför alltjämt nya tag!
Den skall segra. Mycket
uppmuntrande har jag också att berätta från min
turné. Finns det kvinnor, som inte
vilja förstå denna frågas stora betydelse,
så finns det, Gud vare lov, också
många vakna, intresserade, energiska och
dugliga kvinnor. De äro så mycket
mer beundransvärda, som det är under
mycket motstånd de arbeta. Jag kan
inte underlåta att nämna några namn,
kanske mest därför att det län jag
genomrest anses vara ett av de mest
svårarbetade, när det gäller
kvinnorösträtten. Var och en av dem jag nämner
är ordförande på sin ort för
lokalavdelningen av Landsföreningen för
kvinnans politiska rösträtt.
Jag begynner med fru Andersson i
Färgelanda, som trots en samtidigt på
platsen pågående stor folkhögskolefest
lyckats få folkskolesalen väl besatt av
både män och kvinnor. Vidare i
Melle-rud, där folkskollärarinnan fröken
Jonsson segt arbetat, sjuksköterskan
fröken Anna Svensson, som fått
föredraget förlagt till ett politiskt möte,
där ortens riksdagsman skulle tala,
vilket gjorde, att åtskilliga hundraden av
män och kvinnor åhörde även
röst-rättsföredraget. Vidare
länsordföran-den, elementarlärarinnan fröken
Ingrid Bergius i Vänersborg, som ordnat
turnén; fröken Björkkvist, som
sammanhåller den stora föreningen i
Trollhättan och tillika med en
styrelsemedlem, fröken Ågren, styrt om att stadens
kyrkoherde, också stadsfullmäktiges
Efter kaffet.
Av
Fanny Alving.
”Det var en förtjusande god middag,”
sade lektorskan mitt i tystnaden. ”Maria
kan verkligen bjuda på middag.”
”Ja, hon är alldeles ovanlig att förstå sig
på mat,” sade prostinnan. ”Nästan som en
herre.”
Och så blev det tyst igen.
Det var en utmärkt vacker salong med
dyrbara gamla möbler och mycket
blommor. I taket hängde en jättestor antik
kristallkrona, och mattan på golvet var
praktfull. Det kändes en lätt doft i rummet från
alla blommorna, och på spetsduken på det
stora, spegelblanka mahognybordet stodo
två skålar fulla med frukt. Kring bordet
sutto fyra damer, alla i middagstoalett. Det
var prostinnan, lektorskan, doktorinnan och
redaktörens fru. Som helhet var interiören
färgrik och mycket vacker. Man kunde inte
garna önska sig en trevligare, och ändå såg
ingen av damerna särskilt angenämt
berörd ut.
Redaktörens fru var klädd i
bordeaux-rott. Hon hade ett stort svart hår och ett
par stora, svarta ögon. Besagda ögon hade
en liten stund irrat kring väggarna med
ett uttryck, som på en biograf gott kunde
ha passerat som förtvivlat. Till sist
försjönk hon i penséer. Ögonen fäste sig vid
den ena fruktskålen, och där stannade de
liksom fastnaglade. Hennes vänstra hand
började sakta spela piano på
mahognybordet.
”Det var förfärligt, vad vi sitter tysta,”
sade doktorinnan. Hon var en liten
brunögd dam i havannafärgad klädning och
med ett guldband i håret.
”Det kanske gåT en ängel genom
rummet,” sade redaktörens fru utan att ta
ögonen från fruktskålen. ”Men i så fall måtte
det vara en ärkeängel.”
Prostinnan såg inte ut, som om hon
tyckte om yttrandet. Hon kisade litet mot
henne.
”Jag förstå inte, vad folk har fått det
där talesättet ifrån,” sade hon ett litet
grand avmätt. ”Jag kan inte alls tycka,
att det är något lustigt att skämta om
änglar.”
”Lustigt? Det är väl inte meningen?”
Redaktörens fru flyttade ögonen från
skålen till proötinnan.
Prostinnan såg en liten smula förvånad
ut.
”Vilken är meningen, då?”
”Jag har alltid haft för mig, att
meningen är att uttrycka någon sorts vördnad.
Om det står en ängel där mitt på mattan,
så känns det förstås i luften. Och då
slutar man av ren andakt — att tala om
smörpriset.”
Prostinnan vände litet demonstrativt på
sig i stolen och mot doktorinnan.
”Men herrarna där inne, de tycks ha det
muntert,” sade hon. ’*Jag begriper inte,
vad de kan ha så roligt åt.”
”Herrar har alltid roligt”, sade
doktorinnan. ”Jag har många gånger undrat
över det. Oeh nu till exempel? Där inne
har det inte varit tyst en minut och vi
sitter som på en begravning, fast här är så
trevligt. Kan någon förstå det?”
Bedaktörens fru satt och såg på
doktorinnan.
”Ja, det kan jag”, sade hon. ”Det där
tänker jag på på varenda bjudning.”
”Och vad tror fru Ström, att det beror
på, då?” Det var lektorskan, som frågade.
Redaktörens fru såg litet prövande på
henne.
”Jag tror, att det beror på tre saker. Jag
tänker nu på herrarna där inne. De har
för det första punschen —.”
”Punschen?” Prostinnan lät indignerad.
Redaktörens fru nickade.
”Ja. Och så har de var sin cigarr I
mungipan.”
”Menar fru Ström, att vi skulle sitta och
dricka punsch och röka cigarrer?” frågade
lektorskan.
.Redaktörens fru såg på henne med sina
stora svarta ögon.
”Det har jag aldrig åtagit mig att reda
ut. Jag skulle ju försöka förklara, varför
herrarna har så roligt där inne.”
”Jag får säga, att den förklaringen
tycker jag är litet konstig,” sade prostinnan.
”Skulle man inte kunna ha trevligt utan
punsch och cigarrer?”
”Kanske. Men jag har inte kommit till
det viktigaste än. Bara punsch och
cigarrer räcker nog inte. Men herrarna har det
övertaget över oss, att de ha någonting att
tala om.”
”Att tala om? Det har väl vi också, om
vi vill?”
”Jag menar, att herrarna vet någonting.”
Lektorskan såg smått sårad ut.
”Det låter på fru Ström, som om vi
damer skulle vara fullkomliga idioter —.”
”Nej, det ä’ vi nog inte. Men vi fyra,
som sitter här, vet bara samma saker. Vi
vet, att jungfrur i allmänhet ä* odrägliga,
och att maten är alldeles för dyr.”
”Och mera vet vi inte?” frågade
lektorskan litet hett.
”Jo, naturligtvis, men det den ena av oss
vet, det vet de tre andra också. Vi vet det,
som alla bildade damer vet. Vi har gått i
samma sorts skolor, läst samma böcker och
har ungefär samma vanor alla fyra. Men
det där kan aldrig bli någonting riktigt
roligt att tala om. Det är ingenting nytt
för någon av oss. Vi har inget yrke, det är
felet.”
”Räknar inte fru Ström det som ett yrke
att vara husmor?”
”Nej, det tycker jag är ett tillstånd. Det
är evigt och oföränderligt.”
”Det må jag säga,” sade prostinnan litet
utdraget.
”Det är ingenting, som någonsin ger oss
något verkligt intressant att diskutera,
menar jag. Vi kan naturligtvis tala om mat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
