Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ramido Marinesco
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Riddarns ro jag högt fördömmer:
Vet, o Blanca, din Don Juan
Rest på haf och rest på öar;
Orätt skönheten och orätt
Qvinnan kände din Don Juan. –
Den röjer sig i hans kärlek till klosterklippan och
i det lugn, hvarmed han ser sin stoftfröjd dö, sin
skapelse förvissna:
Död, o donna, död inunder
Pastanjetens mandelgrenar
Sitter nu din son Ramido.
Jag vet ej, huru denna strof tyckes mig innebära
någonting så hemskt och tillika ljuft och fridsamt
som en sommarnatts första bleka stjerna."
"Hittills har herr hofmarskalken hållit sig till
senare afdelningen af Ramido Marinesco och börjat
vid slutet; hvad är meningen om den förra?"
"Jo, märk, min vän, i den ser man i lif och handling,
hvad det är, som Don Juan botgöraren ångrar och
fördömmer. I den lefva hans yras skapelser, andas,
blomma, tjusa, och då de skola njuta fullheten af
lifvets gåfva och i kärlek möta hvarandra, stiger den
svarta följden af hans brott som en skugga hotfull
och förstörande emellan. Det är den fördömmelse,
att de äro hans, som förintar dem. De måste tjusa
och draga hvarandra till sig i oskuld och ovetenhet
för att närma sig till det gift, som skall ge dem
döden, giftet att vara frukter af Don Juans rus. Här
följa fyra sorgespel hvarandra, rika af individuel
nyansering, men alla framstrålande samma idé. Och
ändtligen upptages allt i en enda symbol, då Ramido
hemkommen kastar sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
