Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blomstring genom århundraden, som utmärkte de gamla
folken? Nej. Och de, som vuxit upp i deras
skolor, vad mena de allra fleste bland dem härom?
Har du icke sett de unges förvåning, om en gubbe
sätter ett träd, vars frukter han har ingen utsikt
att själv få njuta? Nej, min vän, mer och mer
lösa sig länkarna mellan det förflutna, närvarande
och kommande. Mer och mer lever man ögonblickets
liv. Men tror du, att en kedja, vars länkar
lossna från varandra, skall länge hålla?
Människosläktet närmar sig sin undergång. Det är min
tröst. Den ohyggliga Grottekvarnen skall
upphöra att mala. Den och jag få vila.
Jag fäste mig vid ordet »Grottekvarnen», som
kom oväntat på den gamle israelitens läppar.
En sägen förtäljer, att jättemörna Fenja och
Menja hade roat sig med att från underjorden
kasta upp två klipphällar på Midgards yta. Någon
gjorde av dessa hällar kvarnstenar och skänkte
dem till konung Frode Fridleifsson. Ödet ville,
att samma jättemör tillfångatogos under ett krig
Svitiod och såldes som trälinnor till Frode, som
lät dem draga kvarnen, kallad Grotte. De malde
guld och trygghet åt konungen och fred åt hans
folk och välvilja mellan människor. Men då Frode,
förhärdad av guldlystnad, vägrade dem nödig vila,
malde de eld och död över honom och läto kvarnen
gå med sådan fart, att stenarna sprucko och
resvirket störtade ihop.
Jag fann, att denna sägen var välbekant för
Ahasverus. Han kände till och med en vida äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
