- Project Runeberg -  Dikter /
    Inledning

(1914) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

INLEDNING.

Medan jag uppehöll mig i Hildesheim på besök hos biskop Bernward, som ännu efter 900 år lever där i sina verk, hände det en kväll, då fullmånen lyste, att jag träffade en man, dubbelt så gammal som biskopen och ännu vandrande bland oss. Det var i den lilla smala Judenstrasse, som åt rådhustorget till blir trängre och slutligen så trång, att månen, som stod i bakgrunden, liknade ett silverstreck, draget mellan två åldriga hus med höga gavlar, burspråk och småtorn. Jag såg en tämligen högvuxen skepnad i kaftanlik rock gå framför mig, greps av en aning och påskyndade mina steg, så att jag före honom hann gatans mynning, då jag vände mig om och, mycket riktigt, igenkände det egendomliga ansiktet. Skepnaden var Ahasverus. Ansiktet var icke mer förvittrat än när vi träffades förra gången, då han, efter ett besök ombord å »Den flygande holländaren», var på väg till Prometeus uppe i de armeniska bergen, och han såg just icke gladare ut än då. Vi hälsade som gamla bekanta, och då jag föreslog ett samtal på bänken vid Rolandsbrunnen, hade han ingenting däremot.

- Vad har du att säga eller vad vill du, att jag skall säga? sporde han.

- Vad jag vill, att du skall säga? Omöjligt, att du kunde utsäga allt, vad jag av dig ville höra: de rön du gjort under en snart tvåtusenårig vandring över vår jord. Kan man vara så nära källan för ett vetande utan like, utan att vilja hämta ur henne? Vad betyda alla historiska arkiver och biblioteker mot dig?

- Du är allt fortfarande vetgirig om det förflutna?

- Naturligtvis.

Ahasverus skakade på huvudet och såg med en underlig blick uppåt månen.

- Jag är lika värdelös som de historiska arkiverna. Det förflutna är värdelöst; det kommande även. Människosläktet skall dö ut, vår planet förstöras, vår sol slockna. Var är då det vetande vi samlat? Var frukterna av vårt jäktande och ävlande? Tro likväl icke, att jag är likgiltig för vad som skett och sker! Tidens förskräcklighet, som jag mer än någon prövat, skulle vara mig förskräckligare, om jag icke sysslade med något, än med det förflutna, än med framtiden. Vad framtiden vidkommer, efterspanar jag tecknen till vårt släktes undergång. Ett verkligen intressant studium.

- Giv mig då dessa tecken!

- Hör ett bland många! Om du kan tro mig eller ej, men jag har gjort den iakttagelsen, att människorna, i trots av alla vetenskapliga strävandens tillväxt, varda allt mindre vetgiriga. Ungdomens vetgirighet slocknar nu tidigare än fordom. Vad angår bemödandet att tränga tillbaka i det förflutna, begränsar det sig alltmer till den officiella och honorerade forskningen, som bedrives av ämbetsplikt. Du vet otvivelaktigt, vad vetgirigheten om det förflutna är, sedd i stort. Den är för människosläktet detsamma som viljan och förmågan att minnas, att erinra sig är för människan. När hos henne denna vilja - ytterst beror all förmåga av drift och vilja - när den slappas, är det ett tecken, att ålderdomen är inne och döden nära. För gångna släkten voro förfäderna heliga, och arvsägnerna om deras gärningar den dyrbaraste av alla skatter. I våra dagar skulle man vara en industriidkare av sällspord art, om man icke brände deras ben till, låt mig säga, blanksmörja, och samtliga intygen om deras gärningar till aska, om man vore i tillfälle därtill och därmed förtjänte litet guld. Vad angår framtiden, så huru många äro de, som bry sig om den? Det är sant, att samhällena, för att icke redan nästa släktled gå under, sörja, om än med knot och knussel, för barnens uppfostran. Men är det med den omtanke för rasens bestånd och blomstring genom århundraden, som utmärkte de gamla folken? Nej. Och de, som vuxit upp i deras skolor, vad mena de allra fleste bland dem härom? Har du icke sett de unges förvåning, om en gubbe sätter ett träd, vars frukter han har ingen utsikt att själv få njuta? Nej, min vän, mer och mer lösa sig länkarna mellan det förflutna, närvarande och kommande. Mer och mer lever man ögonblickets liv. Men tror du, att en kedja, vars länkar lossna från varandra, skall länge hålla? Människosläktet närmar sig sin undergång. Det är min tröst. Den ohyggliga Grottekvarnen skall upphöra att mala. Den och jag få vila.

Jag fäste mig vid ordet »Grottekvarnen», som kom oväntat på den gamle israelitens läppar.

En sägen förtäljer, att jättemörna Fenja och Menja hade roat sig med att från underjorden kasta upp två klipphällar på Midgards yta. Någon gjorde av dessa hällar kvarnstenar och skänkte dem till konung Frode Fridleifsson. Ödet ville, att samma jättemör tillfångatogos under ett krig i Svitiod och såldes som trälinnor till Frode, som lät dem draga kvarnen, kallad Grotte. De malde guld och trygghet åt konungen och fred åt hans folk och välvilja mellan människor. Men då Frode, förhärdad av guldlystnad, vägrade dem nödig vila, malde de eld och död över honom och läto kvarnen gå med sådan fart, att stenarna sprucko och resvirket störtade ihop.

Jag fann, att denna sägen var välbekant för Ahasverus. Han kände till och med en vida äldre upplaga av den, som han hört, när han i första århundradet efter Kristus gjorde sin första vandring genom Svitiod. Kvarnen Grotte, sade han, var, enligt vad då troddes, ofantlig. Hon var stor som världen. Hennes mittelstolpe var världsaxeln, kring vilken himmelen, likasom hennes löparesten, svängde. Hon malde guldålderns glädje och lycka åt människornas första ätteled. Dina fäder ha, likasom mina, föreställt sig ett paradis för mänsklighetens barndom, anmärkte vandringsmannen. De ha, som mina, föreställt sig, att paradiset stängdes genom synden, själviskheten, som fått sin allmängällande symbol i guldtörsten. Jag vet icke, om paradismyten har en verklighet bakom sig. Så mycket må jag dock säga, att det är ett psykologiskt misstag, om man mot denna myt åberopar vittnesbörden, att vi ursprungligen icke kände metallernas bruk och måste bo i jordhålor eller klippgrottor, omgivna av en fornvärlds vilddjursskaror. Liksom om man icke under villkor, som förekomma nutidens människor hårda, kunnat leva lycklig, ja ända in i livsroten lycklig! Man glömmer, att människosläktets barndomsfantasi kunnat giva glans och skönhet åt allt, även åt mödorna, farorna och döden. Man glömmer, att tillgivenheten och kärleken kunde lyckliggöra då så väl som nu och mer. Jag vet någonting därom. Avlägsna folkstammar, ansedda som de uslaste, de lägst stående, de olyckligaste av alla, har jag under mina vandringar sett och noga iakttagit, långt innan européer hörde dem omtalas. Tror du, att de alla voro olyckliga i sin brist på materiell kultur, och att de alla voro föraktliga? Tror du, att Afrikas buskmän voro olyckliga, innan de fingo de vite till herrar? De kunde icke föreställa sig en bättre värld än den, vari de voro försatta: de jagade tillsammans, delade jaktbytet, övergåvo aldrig sina sjuka och sårade, ljögo icke, bedrogo icke, voro barnkära och visade sina gamle vördnad. Fråga Johan van der Welt, Burehell, Moffat, mina efter- följare bland dem, om jag överdriver, då jag säger, att de voro lyckliga. Och var finner du levnadsglädjen, om icke i sammanlevnad och samarbete med vänliga och trofasta medmänniskor, om icke i kärleken och vänskapen och i den barnsligt friska och glada inbillningskraften, som gör faran till ett äventyr, mödan till en lek, döden till en port, som öppnar sig till leende ängder? O den alptunga dumhet, som tror sig vinna lyckan annanstädes! Vart jag går, betäcka självmördare, som lidit av denna dumhet, i allt flere hekatomber min väg. Vart jag går, finner jag livsleda, ofta parad med lågt sinnelag, bland dem, som tillvunnit sig guldet, och missnöje, förtvivlan, onämnbart elände bland dem, som icke förvärvat det. Nej du, så visst som det finnes en sanning och så visst som de djupaste sanningarna aldrig kunnat uttryckas bättre än i symbolisk form, så visst är, att sägnen om Grottekvarnen är sann, att hon ännu går, att hon varder med vart år tyngre, kräver större arbetskrafter, kräver i mån av dem en vildare fart kring sin axel, och att hon, var skulden än ligger, maler ve och förbannelser i ökad mängd över vår jord. Månne endast över denna eländiga planet? Jag fruktar, att hon maler även däruppe - Ahasverus pekade mot stjärnorna - att hela universum är en Grottekvarn. Måtte då demonerna komma snart, som gripa hennes vridstång och svänga henne så, att hon maler sig själv i stycken!

Ahasverus steg upp. Han ville gå, men hejdade sig och räckte mig en pergamentrulle. Se där, sade han, jag antecknar då och då mina tankar och intryck. Nyss satt jag därinne i Judenstrasse hos en israelitisk gubbe, en av mina avkomlingar i rätt nedstigande led, för övrigt en barnafrom själ och ohjälplig optimist, som hoppas allt gott för alla människor av Herren Sebaot. Där skrev jag detta.

Ahasverus gick.


The above contents can be inspected in scanned images: 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214

Project Runeberg, Sat Dec 15 15:44:15 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rydbdikt/grotte1.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free