- Project Runeberg -  Dikter /
Oro

(1914) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

ORO.

Seglen upp! Ur slavars vimmel,
där vi själve slavar voro,
bröder, ut att frie ströva
på den vida ocean!
Molnens oro har en himmel;
våra sinnens vilda oro,
som ej livets kvalm kan döva,
fick ett hav till vädjoban.

Ingen efter kosan frågar,
stäven vänds dit stormen kallar,
vänds åt öster eller väster,
vart den ystra böljan trår -
dit, där norrsken dystert lågar
över Zemlas öde hallar,
eller dit, där solens präster
bedja i en evig vår.

Seglen upp, fast åskor ljunga
kring den mörka himlabågen
och vår synkrets, vart vi blicke,
höljer sig i nattlig skrud!
Ut att fritt på vågen gunga!
Vind i seglen, eld i hågen!
Intet västansmek du skicke;
sänd en avgrundsstorm, o Gud!

Slocknen, vemodsögda stjärnor!
Ödet vid vårt roder ställer
kursen fritt i vreda vågor
under kolsvart himlapäll.
Svällen, segel, som hos tärnor
havsskumvita barmen sväller,
när den första längtans lågor
tändas i en mystisk kväll!

Vilken präktig skeppsbemanning,
sammanblåst från alla stränder,
ödets stormvrak, gamla, unga,
skövlade på hoppets skatt!
Sinnen, trotsiga i sanning!
Mörke andar, molnens fränder,
mäktige att blixtar slunga
ur ett töcknigt inres natt!

Vardagskvalmet hur förfärligt!
Fredens skrankor, det är burens!
Blott i dryckeslag med döden
räcks åt livet ädelt vin.
Hör! i stormen enas härligt
andens verop med naturens,
och den djupa själanöden
löses upp i harmonin.

Högt upp över stormen flyger
själens längtan; ständigt sviken
störtar hon i stjärnors trängsel
för att nå sitt mål en gång;
ack, men samma oro smyger
genom alla stjärneriken,
himlens sfärer äro fängsel
och oändligheten trång.

Samma oro djupt i barmen,
vart vi styra, var vi stanna,
samma gulsotsfärg på tingen,
vart vi vända tankens flykt!
Låt oss trampa då i harmen
på den gamla Tellus' panna,
hamna där som ännu ingen
mänskofot ett spår har tryckt!

Där som norrskensfågeln sitter
maktlöst flaxande med vingen,
Utgårds jättegam, som frossar
på en värld i svepningsskrud -
där en livspuls aldrig spritter,
ej ett öga speglar tingen,
ej en mänskostämma lossar
nejdens bundna återljud.

Broder flibustier, du skrattar
dovt som uvtjut i ruiner,
och du skakar lockig hjässa,
tyngd av svikna drömmars tal.
Väl ditt stumma svar jag fattar,
dystert i din blick det skiner:
»ingen druva finns att pressa
som kan döda själens kval.»

Du har prövat druvors krafter
och föraktar nu de bästa;
du har tömt förrädiskt ljuva
från Gehennas brända dal,
kalken tömt med Edens safter,
rankans den på korset fästa -
ingen druva, ingen druva
läska kan din andes kval.

Du har sett ditt ungblod gjutet
för en drömvärlds höga mönster,
du har tvivlat, tänkt och vässat
tankens udd mot tingens skal.
Du har trott och bett i brutet
ljus från götiskt välvda fönster -
ingen än en druva pressat,
som kan döda själens kval.

Broder, ej vi kasta ankar,
förrn vi polen hunnit hava:
väg, som hånar forskarns fråga,
öppnar sig för slump och tro.
Där förfrysa vilda tankar,
där förstelnar hjärtats lava:
ack! dess värme är en plåga,
isköld är olympisk ro.

Upprätt stödde emot svärden,
pannan högt och trotsigt buren,
som om polens stjärnevimmel
vore hennes rätta skrud,
så farväl vi bjude världen,
så god natt vi ge naturen,
tråkig jord och hav och himmel,
så vi bide dödens bud.

Sen, varhelst på hav och floder
snikna krämarkölar fara,
hånfullt på de frusna liken
peka skall kompassens nål,
på de isbelupna stoder,
vittnen inför stjärnors skara
om en åtrå evigt sviken,
om en längtan utan mål.



The above contents can be inspected in scanned images: 40, 41, 42, 43, 44

Project Runeberg, Sat Dec 15 15:44:14 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rydbdikt/oro.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free