Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Profeten på Jasnaja Poljana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
TOLFTE KAPITLET.
den sociala frågan. Beviset härpå föreligger i skissen »Ivan Ilitj’
död» (1886), en nästan anatomisk och fysiologisk studie, som
trots rikedomen på fina detaljer dock gör ett nästan vidrigt
intryck genom sin hjärtlösa satir både mot hela kultursamhället och
mot den av Tolstoj djupt föraktade läkarvetenskapen. Något
tragiskt finnes icke i berättelsen (över huvud är det tragiska
främmande för Tolstoj, ty hans hjältar lida passivt, och hans
ryskorientaliska fatalism lämnar föga spelrum åt den mänskliga
viljans frihet), och den i grund och botten icke dålige tjinovniken
Ivan Ilitj, vars största fel i Tolstojs ögon består däri att han
fördärvat magen genom goda middagar, blir ett tämligen
oskyldigt offer för sina förfäders och ståndslikars försyndelser. Men
Tolstoj behövde en sådan typ för att visa klyftan mellan
kultursamhället och naturtillståndet även i döden, och han har alltid
varit nog lycklig att finna, vad han velat.
Trots många faktiska och skenbara motsägelser har Tolstoj
förblivit sig själv orubbligt trogen och utvecklat sig med en
förfärande följdriktighet, även med risk att störta i det rent avvita.
Man kan sålunda icke tala om någon egentlig kris i hans liv
eller en vändpunkt i hans författarskap. »Min vana att ständigt
göra moraliska analyser kvävde känslans friskhet och omdömets
klarhet», biktar han själv på ett ställe, och redan under sin
barndom bekajades han av tvivelsjuka frågor om livet och dess uppgift.
Ett år blev emellertid särskilt betydelsefullt för Tolstoj: det
var år 1857, då han företog sin första och sista studieresa till
västerlandet. Därunder kom han till Luzern, där på ett hotell
en bagatellartad episod inträffade, som i Tolstojs ögon fick
ofantliga dimensioner. En tyrolare hade i den fina restaurangen
sjungit sina visor, utan att få annan lön än ett medömkans löje av
de bortskämda turisterna och föraktliga blickar av betjäningen.
Tolstoj inbjöd honom då till sitt bord och lät vissångaren
förtälja sina livserfarenheter, som avslötos med följande ord: »De
förstå ej, att en fattig sate som jag också behöver leva. Vore
jag ej krympling, skulle jag kunna arbeta; men nu — vad skada
gör jag med min sång? De rika kunna leva som de vilja; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
