Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Den nya novellistiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN NYA NOVELI.ISTIKEN.
269
finns ingen nåd; medlidandet är stumt, ty det har ingen tunga,
och dess ögon äro torra, ty de sakna tårar.»
Lika pessimistisk, men vekare i formen och naturligare är den
på sin tid uppburna författarinnan Nadezjda Chvostjinskaja* känd
under märket Krestovskij (ej att förväxla med den banale
författaren av rafflande »Petersburgsmysterier» Vsevolod
Krestovskij**), 1825—1889. I skildringen av landsortslivet och ryska
kvinnors sorgliga lott erinrar hon om Eliza Orzeszkowa, den
talangfulla förespråkerskan för kvinnoemancipationen i Polen.
Hennes vemodiga skildringar av familjelivets konflikter, av
för-vändheterna i uppfostran och av vankelmodiga karaktärer äro
anklagelser mot hela det förslöade samhället, som likgiltigt låter
själviskhet, lågsinthet, sedefördärv och modlöshet taga överhand
och kväva all frisk känsla, all handlingslust.
Källan till denna tröstlösa pessimism torde främst vara att
söka i det bakslag, som efter mitten av 1860-talet följde på de
liberala reformansatserna. Man hade spänt förhoppningarnas
båge för högt och inbillat sig, att livegenskapens upphävande
såsom genom ett trollslag skulle avhjälpa alla missförhållanden.
Den anklagande litteratur, som Nekrasov ställt sig i spetsen för,
var visserligen också svartfärgad, men den hade dock en viss
kraft, ty där fanns hänförelse och tro på snar seger. Vitterheten
var även då företrädesvis negativ, i form av samhällskritik, men
detta negerande var endast ett medel för något positivt mål, som
hägrade i fjärran, icke ett självändamål såsom hos en Garsjin
eller Jasinskij. Lägger man härtill »nihilismens» ofruktbara
strävanden och ofta klandervärda kampmedel samt det passiva
motståndet hos det ryska bondfolket, som med sitt »nitjevo»
(ingenting) eller »arøs» (kanhända) i slö resignation och ortodox
vidskeplighet förblev främmande för litteratörernas »gående till folket»,
måste vitterheten vid sekelslutet bliva sjukligt grå och förtvinande.
Kvävas kunde den icke — därtill var den för ung och för jä-
* På svenska »Lärarinnan», »Ett återseende», »En domstolsscen» (1890).
** På svenska »St. Petersburgs mysterier» (1882).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
