- Project Runeberg -  Samlade allmogeberättelser / Andra delen /
200

(1898-1899) Author: Gustaf af Geijerstam With: Jonas Lie, Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 200 —

du, när han kom, och jag fick se honom, så for det till så
underligt i bröstet på mig, och jag fick lof att se åt ett annat
håll. Men när han s’en kom och tog mig om lifvet, så var
det rakt så, att jag kände, hur blodet stockade sig vid
hjärtat . . . precis här ...»

Hon rörde vid en viss punkt på klädningslifvet.

»Och när han då ville kyssa mig, då kunde jag inte
hindra honom, om jag aldrig så gärna velat, och han kysste
mig, vet du, så jag kunnat dansa. Så glad var jag. Men
det är slut det nu. Hå-hå-ja-ja. Han blef mig otrogen, den
fulingen, och nu är han gift med sin juvel. Men hvad gör
det mig? Vänta ska du få se, snart kommer min tid.»

»Håller du på att få fästman nu igen? sade Emma
och smålog.

»Nu igen?»

Hon satte på sig en förtretad min.

»Ja, kan jag rå för det? Var det jag, som slog upp
med honom? Kanske jag skall gå enstöring hela mitt lif
för hans skull. Nej tack.»

Hon tog af sig sjaletten och rörde med fingrarna
i håret.

»Men hvad går åt dig, Emma? Hvad tänker du på?
Du ser ju ut som om någon riktig olycka händt dig. Hvad
är det? Säg mig. Jag ska inte säga det till nå’n människa
i bela världen.»

Emma hade blifvit allvarsam. Iion kunde inte behärska
sig längre; hon behöfde någon att tala med, någon, som
kunde höra henne. Hon visste, att den andra egentligen
icke skulle förstå henne, men hon kunde icke hjälpa det.
Med ansträngning, lågt, men tydligt, sade hon:

»Jag är gränslöst olycklig. Du vet inte. Du kan
inte veta.»

Och med en snyftning föll hon framstupa öfver
fäll-bordet.

Den andra reste sig och gick fram till henne, talade
tafatt och godhjärtad t som ett barn, hvilket vill trösta en
fullvuxen:

»Lilla Emma. Kära du, säg mig hvad det är.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:11:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/2/0204.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free