- Project Runeberg -  Samlaren / Tjuguåttonde årgången. 1907 /
224

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Otto von Friesen, En gammalsvensk dikt med regelbundet trokeiskt versmått

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

224

Otto van Friesen

vi träffa i S:s slutstrof, är onekligen i tidens smak. Men å andra
sidan ägnar sig L:s strof 6 med dess vackra och kraftiga slutrader
väl till slutstrof i en betraktelse öfver alltings förgänglighet: "t. o. m.
minnet af dig försvinner — och detta äfven hos dina närmaste,
dina egna barn — som ljudet af ett ord förklingar.«

Nu inse vi hur det kommer sig, att vår svenska dikt gör ett
så enastående regelbundet intryck i metriskt afseende. Den är icke
blott till sin metriska form efterbildad latinska hymner af S.
Helenas typ, den är direkt öfversatt från ett latinskt original och detta
har gifvit öfversättaren idén att i den svenska öfversättningen för
en gångs skull söka följa de stränga latinska metriska reglerna.
Det kan väl hända, att försöket på en eller annan punkt
misslyckats på grund af den samtida svenska poesiens regellöshet i fråga
om upptakt och sänkningarnas antal. Men vi skola strax se, att
de undantag af denna art från trokeisk gång, som vi träffa, äro
antingen skenbara eller lätt aflägsnade, hvarför det är mycket
möjligt, att den svenska öfversättningen en gång varit lika regelbunden
som det latinska originalet. I två afseenden har den säkert gått
utöfver detta: för det första har den undvikit upptakter, som L.
använder upprepade gånger, och för det andra har den användt rim
äfven i udda rader, hvilka L. lämnar orimmade.

De ställen i S. som strida mot det angifna schemat äro
följande:

Str. 1 r. 3: œre doch wnder solene; insättes ær, en form som brukas
som plural redan i medeltidsspråket, blir metern
korrekt: ärli 4 (är 2 och 3 med omstilisering).
r. 5: Som en rö ch wårt leffuerne är: 3 har wår lemma och
sålunda korrekt metrum. Är leffuerne det ursprungliga,
kunna vi förutsätta en tvåstafvig uttalsform leffue(r)n,
hvilken i stafvelseantal öfverensstämmer med det mit.
leven(t) hvaraf fsv. livœrne är en ombildning; Jfr ä.
fsv. ~køvœrne n.; y. fsv. Jcøfrcen, høvœn n. ’knähund’ ;
jfr ock y. fsv. bewerne adj. enl. Sdw. = mit hevenidé)
’bäfvande5; jfr ock komparni i Hert. Fr. Är åter tvår

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:19:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samlaren/1907/0232.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free