Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Kellgrens »Våra Villor»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgrens »Tara Villor» 89
anstöt, som diktens tankar väckt hos de prisdomare, hvilka själfva
valt ämnet, helt säkert i hopp om att få någon modern parafras af
det Horatianska odetemat (III: 3 Justum et tenacem) i Gyllenborgsk
anda. Jag anför det gynsammaste omdömet, af Popeöfversättaren
Liljestråle, då det dessutom återger tvänne af diktens djärfvaste
passager i deras ursprungliga form: "N. 5. Ode skulle jag, för min
del, tycka vara skrifven med den största poetiska eld och styrka.
Vid versificationen ser jag där intet särdeles at påminna; men väl
något emot tankarna, som på sina ställen äro nog starka. I sista
raden af 5:te versen: Hvad Gud behöfs? han har sig sjelf: kan
ingalunda tålas. Lika sai den 7:de strophen: Ei himmelskt hopp, ei
afgrunds låga Hans fot ur banan föra kan. Det hör ej til en stadig
man, at ej bry sig hvarken om Gud, himmel eller helfvete. Tvärt
om, et himmelskt hopp får ej skiljas ifrån hans sentimens. Det är
hans styrka utan tvifvel. Bättre tänkte Seneca, fastän Stoicus: Vir
bonus nemo nisi cum Deo, sade han. Catos exempel och tankesätt,
som anföres i näst den sista versen, får man väl ej starkt appuiera
på. Addisons förträffliga Tragedie Cato har ingen så stark strophe,
som denna, hvilken gör en stadig man directe til en onyttig och
högmodig sjelfspilling. Catos gerning kan förgyllas, kanske hos
honom enskyllas på något sätt; men blifver aldrig instämmande med
rent förnuft än mindre med en christelig och rätt uplyst moral."
Liljestråle föreslår att författaren skulle anmodas "låta lämpligen
rätta dessa passager utan att försvaga styrkan af hans vackra vers
i öfrigt". Då vore dikten förtjänt af pris, t. o. m. af det större.
Manderström opponerade sig emellertid mot hvarje belöning af en
dikt, hvars strofer innehöllo "antingen falska tankar eller gudlösa
uttryck", och han tillade maliciöst, att ett bifall af författaren till
eventuella ändringsförslag ej kunde hjälpa upp saken, då man ju
visste "at sådant då endast sker af vinningslystnad, sedan han
förut blottat sit stoiska tänkesätt". Akademien gick en medelväg,
uttalade en förkastelsedom öfver diktens tendens och beslöt att låta
uppmana författaren att vidtaga rättelser. Frågan om belöning
uppsköts, till dess man fått se dikten i ändradt skick.
Det torde väl ej kunna bestridas, att de akademiska pris-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
