Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök, Dikter af Stagnelius i handskrift af Vitalis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dikter af Stagnelius i handskrift af Vitalis 103
tjänar natten, som släcker ut färgerna, till bild för hur lifvet
bleknar. Motivet är äkta stagnelianskt. "Blek förgängelse — Betäcker
fällten", heter det i Till Sånggudinnan (I, 3: 7); öfverallt i hans
diktning står det gråa och formlösa som symbol på smärtan och döden.1
Denna stämning af lifvets bortvissnande samlar sig i den tredje
strofen, r. 13 — 18, i bilden af en åldring. Skalden objektiverar
sin impression af lifvets intighet i en fristående gestalt — hur
typiskt detta är för Stagnelii poesi har jag förut visat.2 Man har
också en fullständig motsvarighet till tredje strofen i Menskliga
Lifvet i dikten Gubben, hvars slut lyder (I, 184: 55—60):
Yid aftonrodnan af mitt sjunkna lif
På grafvens rand jag, stum och ensam bäfvar.
Af forna nöjen, forna tidsfördrif,
En dunkel högkorn st endast kring mig sväfvar.
Hvad sannt och verkligt finns på jorden här ?
Se! sjelfva Kärleken en skuggbild är.
Detta är vissnandet, intigheten i det jordiska. Den andra sidan
är svekfullheten. Den antydes redan i r. 11: de lysande hamnarna
flykta; men den utvecklas fullt i den sjätte strofen, r. 31 — 36.
Hoppet flyr förrädiskt, de lefvande gestalter, som skalden slutit till
sitt hjärta, visa sig vara overkliga fantomer. Denna känsla af det
bedrägliga i lifsnjutningen går genom hela Stagnelii diktning.
"Villans döttrar" locka i Dygden (I, 6: 35); "hör opp att jaga lyckans
falska hamn", heter det i Människo-kärleken (I, 7: 7); i Till
skönheten (I, 280: 51—52) möter han en kvinna: "Jag ville störta i dess
öppna famn — Men ack! hon flycktade, en luftig hamn." I en
obetitlad dikt (I, 232: 33 — 36) hvilar han vid älskarinnans bröst:
Men ack! fantomen som mitt hjärta dårar
På vädrets vingar far.
Han far — ocli genast vittna mina tårar
Att en fantom det var. *•
Icke blott tanken, utan själfva ordet fantom är särskildt
stagnelianskt. — I den stora, åtskilligt senare dikten Afsked till lifvet
1 Se härom Studier i Stagnelii ungdomslyrik, s. 125.
2 Se a, a., s. 128—129.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
