Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sixten Belfrage, Genombrottet i Lidners diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Genombrottet i Lidners diktning 161
tana styrka hans naturell tvang gamla band att brista och skapade
ansatser till nya. Teoretiskt sedt innebar det nya ingen lockelse
för Lidner.
Först i Paris fann Lidner den litterära miljö, den blandning af
gammalt och nytt, hans naturell kräfde. Det är värdt att
uppmärksamma, — vår framställning ofvan har haft till hufvudsakligt
syfte att visa detta, — att Lidners behandling af Eloisamotivet
fullständigt rör sig inom franska råmärken. Någon sträfvan att
närmare än de franska bearbetarna ansluta sig till Pope kan man
knappast säga förefinnas, — åtminstone skulle det i så fall gälla
blott något enstaka uttryck. Huru väl Lidner fann sig till rätta
äfven med de sirater, med hvilka det franska galanteriet utsmyckade
motivet, visar skildringen af Romeos och Juliettes afsked från
hvarandra i första heroiden. Hos Pope söker man förgäfves någon
dylik. Men en poet som Dorat ville helt naturligt söka få in en
kärleksscen för att där briljera med den galanta diktningens finslipade
teknik. Han finner tillfället i sin bearbetning af Abelards första
bref till Eloise:
Tu n’as point oublié cet instant de ma gloire,
Ce moment oü j’obtins,la premiêre victoire.
Les parfums du matin s’exhaloient dans les airs;
Un jour voluptueux colorait TUnivers.
Härpå skildras med genrens delikata färger Eloises vacklan
mellan kärlek och dygd, tills älskarens eld öfvervinner all hennes
tvekan. Lidners kärleksscen målar afskedet, men äfven det
försiggår en morgon och går till att börja med helt i den galanta
erotikens tecken:
Du mins den morgonstund i enslighetens sköte
Med mig Du hade stält, O! Gud, vårt sista möte:
Jag trodde Solen rann emot sin vana opp;
Och det var Juliette, som mig i famnen lopp.
Bestört, med magtlös arm, Du från Dit bröst mig vände,
Då mina läppars eld Du i Dit hjerta kände;
At tilgift få jag strax mit fel på nytt begick,
Jag hundra gångor bad, och hundra gängor fick.
Samlaren 1913. jj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
