Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Studier i Almquists ungdomsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 Martin Lamm
Sin största betydelse har dock herrnhutismen haft genom den
näring den gett åt hans sentimentalitet. Hans mystik har från
första början ej alls någon dragning åt det visuellt visionära hållet,
ehuru han alltid starkt betonar sin tro på andeuppenbarelser och
äfven gärna vill låta påskina, att han själf haft syner. Han har
ej ens förmågan att poetiskt skildra dylika. Det finnes
ingenting annat än de direkt från Swedenborg upptagna dragen, som
i Murnis eller i hans tidigare episka försök, Karmola, skiljer de
jordiska taflorna från andescenerna, och de ständigt återkommande
andeuppenbarelserna i Amorina äro fullkomligt döda tablåer utan
ett spår af visionär stämning.
Det ligger därför intet förvånande i att han, som börjat sin
författarbana med föresatsen att på swedenborgianismens grund
skapa den stora religiösa dikt, som skulle fullända hvad
nyromantiken endast förmått förbereda, först i den realistiska
allmogenovellen skulle skapa oförgängliga mästerverk. Hans mystik ligger
framförallt på känslans område. Själf har han tydligen haft en
förkänsla häraf, då han i slutet af "Herrnhutare och Svedenborgare"
skiljer Swedenborgs "pittoreska" mystik, som "öppnar ett sken för
själens öga" och målar "verldstaflor", från Böhmes "musikaliska"
mystik. Den senare arten, till hvilken han dessutom räknar
Zin-zendorf och Novalis, utmärker sig genom "en anda, som stilla och
underbart fattar läsaren". "Det är egentligen ingen utsigt, som
öppnas; det är som en mörk, men ljuf slöja breder sig öfver
firmamentet och öfver själen. Man känner sig dragen af ett lif, der ej
så mycket är till för det inre ögat, men för örat; en musik ur
himlar och afgrunder nalkas outsäglig." (Skandia I, s. 302.) I
slutorden antyder visserligen Almquist, att han ämnar förena dessa
båda riktningar, men man kan på karakteristiken ej misstaga sig
på hvilken, som ligger hans hjärta närmast. Hvad han skänkt af
visionär stämning har han uteslutande förmått åstadkomma genom
en suggestiv ordmusik, som gör sin starkaste verkan, då läsaren,
såsom i flera af hans vackraste songes, ej har någon klar
uppfattning af de personer med underligt klingande namn, som draga förbi
honom, ej kan lokalisera de scenerier, som skalden flyktigt låter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
