Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Försoningstanken i Tegnérs Frithiofs Saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Försoningstanken i Tegnérs Frithiofs Saga 5
skådar i dem idéernas afbilder (Schelling, a. a. s. 48). Från detta
öfvergår Tegnér direkt till att referera Schellings lära om de fallna
idéernas återförsoning genom uppgåendet i det oändliga:
De Intelligenser, som uplifva Himlakropparna äro fallna Idéer, liksom
vi, men af högre slag, odödliga Gudar, som deras klara sken tillkännager,
fast än de sjelfva förhålla sig till det Absoluta, som de mörka kloten till
dem, och i detta hänseende sjelfva äro mörka. Efterhand uppdaga de fallna
Idéer genom Förnuftets hjelp sin villfarelse. Jordens och hela Sinneverldens
tillstånd förbättras icke, men förvärras ständigt. Anden drar sig derför
tillbaka till sitt Ursprung, en försoning begynner när svaljet mellan det
ändeliga och det oändeliga blir störst. Vägen till himlen går öfver en
sådan afgrund.
Ar det ej dessa schellingska föreställningar, som kommit
Tegnér att, då han i Nyåret 1813 och i Solsången upptog tanken om
en världsförsoning, just anknyta den till planeternas öden? I den
förstnämnda dikten återkomma referatets ord om himlakropparne
såsom de fallna idéerna, hvilka liksom jorden och människan
otåligt vänta på försoningen:
De stjärnglober äro förgängelsens säd
som du.
De hänga som frukter på Tidens träd
ännu.
Den eviga sol deras mognad bereder,
Och allt som de mogna, så falla de neder.
Är jorden ej mogen? är måttet ej än
dock fullt?
O Evighet öppna din famn igen
och huldt
du vagge till ro som en Mor sig förbarmar
ditt irrande barn i oändliga armar.1
1 Jfr A. Blanck i Göt Handelst 1910 n:r 158, där dikten för första gången
meddelats och belysts. Äfven i Stjernsången synes man mig möta samma
schellingska föreställningskrets. Stjärnorna anropas såsom »vandrande gudar»,
hvilka vinka sin »fängslade broder», den trötte människoanden, till sig. De
fylla världen med sång:
Strömmen och strömmen,
toner! jag känner er väl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
