Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Försoningstanken i Tegnérs Frithiofs Saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Försoningstanken i Tegnérs Frithiofs Saga 13
mellan tvenne i grunden besläktade religioner, hvilka passat för
människosläktet under olika perioder af dess utveckling, hvilka båda
varit led i den Guds fortgående uppenbarelse, som enligt Schellings
och Tegnérs mening är världshistoriens innebörd.
Anteckningarna från Schlesvigtiden visa för öfrigt, att Tegnér
aldrig uppgifvit hoppet att kunna fullborda Blotsven. Och kanske
är det närmast detta ämne han har i tankarna, då han i det ofvan
citerade brefvet till Blom af år 1825 talar om att "den svenska
poesiens rätte Messias", hvars skorem han ej anser sig värd att
upplösa, en gång tillfullo kommer att utnyttja det material, som
de gamla sagorna och myterna ge. Det kommer troligtvis att ske
"i dramatisk väg", förklarar han, ty "våra häfder upprulla sig af
sig sjelfva till ett fortgående hjeltedrama". Och i ett skoltal i
Växiö 1843 återkommer han i en passage, hvari han delvis
inspirerats af ett bref från Fredrika Bremer,1 till samma älsklingstema.
Han förhärligar här på nytt, delvis i samma ordalag som i brefvet
till Blom, de nordiska myternas djupsinne. Och den uppgift, som
enligt hans mening åligger poesiens kommande Messias, skall ej
blott vara att skildra det ögonblick, "när asaläran föll och måste
vika för kristendomen", utan också att besjunga den längtan, som
i detta ögonblick gick igenom hela naturen, kreaturens suckan
" efter befrielse och det högre lif, som endast vinnes genom
kristendomen". Ty denna suckan har i den nordiska sagan fått "sitt
djupaste återljud".
Det kan också ifrågasättas, om det ej varit Tegnérs mening att
i Gerda upptaga detta ämne. Då han år 1842 skickar dikten till
Brinckman, framhåller han, att den behandlar förhållandet mellan
hedendom och kristendom och sammanställer den med "Försoningen":
"Där Frithiof slutar, vidtar Gerda. Frågan är om striden mellan
kristendom och hedendom, såväl i slutet af F. som i början
af Gerda. Äfven i Frithiof förförde mig min didaktiska natur, som
afskyr allt grummel och oreda, att (i Försoningen) didaktisera
litet öfver bägges förhållanden. Därmed börjar också Gerda och
1 Jfr Fredrika Bremers bref, Sthlm 1911—1916 II, ss. 322,561.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
