Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Försoningstanken i Tegnérs Frithiofs Saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 Martin Eamm
I de punkter, där man hos honom kan finna någon öfvensstämmelse
med andra mytologiska system, synes han mig närmast visa likhet
med Oehlenschlägers uppfattning. Både i Baldur hin Gode och i
Nordens Guder hade Oehlenschläger systematiserat mytologien till
hvad han själf kallar "en philosophisk-poetisk Naturallegorie".
Han är, såsom man kan se af hans intressanta svar på
Abrahamssons recension af Nordiske Digte, fullt på det klara med att han
därigenom inlagt mera betydelse och sammanhang i de nordiska
myterna än de ursprungligen ägt, men han försvarar sig med att
mytologien dock ursprungligen intet annat är än symbolisering af
naturfenomen och att han ej gjort annat för den nordiska
mytologien än hvad Homeros gjort för den grekiska. All utbildad
mytologi uppstår enligt hans Herderska åsikt genom en samverkan
mellan naiv symbolisering af naturföreteelserna och medveten
filosofisk-poetisk bearbetning. I sina företal ger han en schematisk
nyckel till sin mytologiska symbolik, och det är äfven lätt att ur
själfva verken utläsa den. En del af hans allegoriska förklaringar
ha oförändrade upptagits af Tegnér i Försoningen. Så t. ex. hans
uppfattning af striden mellan asar och jättar såsom kampen mellan
det goda och det onda, hans tolkning af Thor som kraften, Balder
såsom fromheten, "det Baand, som sammenbinder Valhals Krands".1
Då han stupar för den blinde Hödurs hand, mister asakraften sitt
modererande och sammanhållande element och måste gå under. I
Baldur hin Godes ursprungliga text har Oehlenschläger ej gifvit
någon antydan om den goda principens återuppståndelse i
kristendomen, men i sitt ofvannämnda svar till Abrahamsson betonade
han, att den blide och människokäre Balder lefde upp på nytt i
1 Jfr Försoningen »ty han var bandet uti Valhalls güdakrans». Ljunggren
har {Smärre skrifter I, s. 102) observerat de verbala öfverensstämmelser, som
finnas mellan Baldersprästens tal om föreningen af kraft och fromhet och en
ofta citerad passage i Palnatoke (II, se. 1.). Men han misstager sig, då han
anser, att den tillämpning, som Tegnér gör af denna motsats på förhållandet
mellan åsarne och Balder, är för honom egendomlig, då Oehlenschläger i den
ofvannämnda passagen så godt som uteslutande har motsatsen mellan
hedendom och kristendom för ögonen. Då Oehlenschläger för första gången i
Baldur tager upp detta tema, är det ju just förhållandet mellan Balder och åsarne
han talar om, hvilket han till yttermera visso utlägger i förordet. Det var
rent poetiska skäl, som kommo Tegnér att välja formuleringen i Palnatoke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
