Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Försoningstanken i Tegnérs Frithiofs Saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Försoningstanken i Tegnérs Frithiofs Saga 17
Kristus, en tanke, som f. ö. finnes i flera af hans andra tidigare
verk och som i de senare upplagorna af Baldur förkunnas af den i
slutscenen uppträdande valan. Dessa äro de hufvudsakliga
öfverensstämmelserna mellan Oehlenschlägers och Tegnérs schema för
den nordiska mytologien. På andra punkter skilja de sig, men det
torde vara utan större intresse att ingå härpå.
Den grundväsentliga skillnaden mellan Tegnérs och
Oehlenschlägers mytologi synes mig dock vara, att den förre mycket starkare
betonar det kristna elementet däri och speciellt Balders egenskap
af att vara en verklig världsfrälsare före Kristus, ej blott såsom hos
Oehlenschläger en historisk parallell till denne. Och det är väl att
märka, att han ej, såsom redan en del dåtida mytologer brukade
göra, ville förklara denna Balders roll i asaläran däraf att
dithörande dikter skrifvits under inflytande från kristendomen. Hans
egen uppfattning var verkligen densamma som Schellings och
Baldersprästens i Försoningen, att tron på en försonare funnits
fördold i de flesta folks religioner och med kristendomen endast blifvit
en offentlig, i stället för en hemlig lära. Det är detta han menar,
då han i sina kyrkliga tal säger, att det funnits "mycken kristendom
före Kristus", och att kristendomen endast är "fromhetens dopnamn".
"Försoningen", säger han i sin ämbetsberättelse vid prästmötet i
Växiö, "är ju tydligen och har alltid varit ett behof för SstXot
ßpoTot, för de arma dödliga, och jag känner intet folk på jorden,
som ej antagit en sådan, ehuru under olika former". Och i ett annat
kyrkligt tal från år 1824 (jfuppl. IV s. 203), alltså samtidigt med
Frithiofs Saga, ger han en kort religionshistorisk exposé i Schellings
anda:
De flesta folkslags fornsägner tala om ett skönare tillstånd, då
menniskan i sorglös oskuld låg som ett barn vid naturens barm, då hennes vilja
var ren och helig och hon umgicks personligen med den Högste såsom med
en fader. Men de tala tillika om ett tidernas förderf, om ett fall, hvars
följder fortgå ifrån slägte till slägte. Ett behof att återvända till ett bättre
tillstånd och blidka en förolämpad Gud, en läugtan till försoning går genom
hela verldshistorien; men först genom Jesu Kristi ankomst till verlden är en
dylik längtan tillfredsställd och den rätta försoningens hemlighet vorden
uppenbar.
Samlaren 1916. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
