Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Försoningstanken i Tegnérs Frithiofs Saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 Martin Lamm
sin uppfattning till närmare öfverensstämmelse med den ortodoxa,
men detta beror tydligen på senare dogmatiska studier, och det
synes mig oriktigt att använda dessa senare uttalanden för att
förklara Tegnérs teologiska åsikter under Frithiof såren.
Med denna uppfattning af Kristi offerdöd såsom en symbol af
världsförsoningen, af det ändligas uppgående i det oändliga, har Tegnér
naturligtvis ej kunnat vidhålla satisfactio-vicaria-dogmen. Och han
tänker sig då tydligen den enskilda människans försoning som en
sorts motsvarighet till den stora världsförsoningen. Naturligtvis
borde logiskt denna den enskildes försoning bestå i afläggandet af
det ändliga och återgåendet till det oändliga, och Tegnér låter ju
också Baldersprästen förkunna, att på jorden försonaren heter död.1
Men utom denna egentliga försoning har ju lifvet sin egen försoning,
"en ringare, den högres stilla förespel". Som en motsvarighet till
Guds fortgående uppenbarelse i universum tänker sig Tegnér
försoningen som "ett fortgående faktum i menniskohjertat." "Hvart
hjerta har sin Balder" heter det i Försoningen, och i
Nattvardsbarnen förkunnas det, att "försoningens förste" steg ned till jorden och
återvände förklarad därifrån:
Icke från hjertat likväl, ty der lefver han ännu i Anden,
älskar, försonar alltjämt. Försoningen varar somtiden.
Det är tämligen omöjligt att få klart för sig, hvarifrån Tegnér
närmast fått denna tanke om en inre Kristus; den är ju så ytterst
vanlig i all mystik under 1700-talet. Hos Tegnér möta vi den
redan så tidigt som i 1806 års version af Fridsröster (då kallad
Försonligheten).2 Det heter här i en sedan struken strof:
öfverensstämma med De Wettes estetiska kristendomsuppfattning, äro af
allmän art och kunna lika väl ha andra källor inom romantikens
religionsfilosofi.
1 Det nyplatonska inslaget i denna åskådning framhäfdt af Söderblom,
Tegnér och religionen (Ord och Bild 1911). Jfr också Schellings uppfattning
(ofvan s. 3).
2 Publicerad af A. Silow, Samlaren 1913, s. 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
