Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Försoningstanken i Tegnérs Frithiofs Saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Försoningstanken i Tegnérs Frithiofs Saga 27
Då Tegnér minskat Frithiofs yttre skuld och ökat hans
skuldkänsla, har väl hans motiv varit ett helt annat, än det man trott.
Han har velat göra Frithiofs skuld till en inre. De brott, som
han själf tidigare trott vara orsaken till Balders vrede mot honom,
äro endast yttre förseelser af mer oväsentlig art. Den egentliga
skulden ligger i hans sinnelag, i hans känslor af upproriskt trots,
af tvifvel på den gudomliga rättfärdigheten.
Baldersprästen uttrycker Tegnérs egen mening, då han till Frithiof
säger, att han saknar fromheten och att hans obalanserade kraft "tär
bort sig sjelf". Först med döden kan han tillfullo återvinna den frid
han ägt som barn, då Balder ännu lefde i hans rena själ, men genom
att försona sig med sig själf, besegra sitt eget hjärtas känslor af
hat och hämnd, kan han redan här i lifvet få en försmak däraf.
Då Tegnér på detta sätt lät det "lefnadsfriska, trotsiga,
öfvermodiga" i Frithiofs lynne förenas med "anlag för vemod och
tung-sinnighet", hade han känslan af att teckna något specifikt hedniskt
och nordiskt. Han förklarar det själf i det bref han skrifvit
som inledning till Frithiofs Saga och hvarur de ofvan citerade
uttrycken äro hämtade. Han har ju också i diktens form gett uttryck
åt samma uppfattning i de ständigt anförda raderna ur Gerda:
Än i dag hvar Nordens son
kommer ej så lätt ifrån
jätten i sitt bröst, som pockar
jämt på sjelfbestånd och lockar
jämt till uppror eller knot
alla himlens makter mot.
Detta nordiska grundlynne med dess växlingar mellan glädtigt
öfvermod och tungsint melankoli hade han ju också återfunnit hos
sig själf. Det framträdde naturligtvis starkast under hans
depressionsperioder. Under mjältsjuketiden skrifver han i ett bref till
G. F. Åkerhjelm (22/i 1826) följande skildring af sitt eget tillstånd:
"Täta anfall af hypokondri och leda vid hela det menskliga lifvet,
i synnerhet vid mig sjelf, omvexla som oftast med transitorisk,
öf vrermodig och utsväfvande glädje... Mitt sinne är okristligt,
ty det har ingen sabbat." Naturligtvis är det ingalunda min
afsikt att häfda, att Tegnér skulle ha afsett, att i Frithiofs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
