Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Försoningstanken i Tegnérs Frithiofs Saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Försoningstanken i Tegnérs Frithiofs Saga 29
de vreda nornorna förfölja honom, barnen fly undan för honom
såsom varg i veum. Han vill på nytt ut till hafs:
Icke på den gröna jorden vill jag skåda friden mer,
marken bränner under foten, trädet ingen skugga ger.
Lågorna ur Balders tempel slå ur jorden hvart jag går
och på himlen för mitt öga återskenet eldrödt står.1
1 De två sista raderna ur originalmanuskriptets text, jf. uppl. VII, s. 98.
Då det, såvidt jag vet, ej förut påpekats, vill jag i förbigående fästa
uppmärksamheten på det starka intryck Tegnér just i slutstroferna till »Frithiofs
frestelse» tagit från en scen ur Oehlenschlägers tragedi Yrsa, hvilken som bekant
bildar fortsättningen till Helge. Helge, som af drottning Oluf fått veta, att han
äktat sin egen dotter Yrsa, beslutar i sin förtviflan att ge sig ut på hafvet för
att ej mer möta Yrsa och för att i kampen finna döden:
Løst er nu hvert Baand, som binder mig til Livet. Eia, flink !
Hurra, mine raske Drenge! spænder op de hvide Seil,
Lad den sorte Svane hvæse med sit begetbrede Bryst
Giennem Bølgerne, lad blinke høit mod Maanen hendes,Fiær.
Spænder er i blanke Fläder! Ud paa Dy bet! Hornets Klang
Skralde hen ad Østresaltet, kalde Kæmperne till Dyst!
Snabel møde Snabel, Bagen støde kiækt mod Skibets Bug,
Lad den vilde Kovfugl hugge Kobberklo i Dækkets Rand!
Og naar da den røde Sved udvælder giennem Bryniens Rif t,
Spotte vi vört Saar og ride siungende til Valaskialf.
Man jämföre härmed de två sista stroferna hos Tegnér:
Derför hän till mina vågor! Eja ut, min drake god!
bada åter becksvart bringa lustigt i den salta flod;
vifta vingarne i molnen, hväsande de vågor skär,
flyg så långt som stjernan leder, som besegrad bölja bär.
Låt mig höra stormens dunder, låt mig höra åskans röst!
När det dånar rundt omkring mig, då är lugn i Frithiofs bröst.
Sköldeklang och pilregn, gubbe! Midt i hafvet slaget står,
och jag stupar glad och renad till försonta gudar går.
Som vi se är det ej blott rytmen och den påfallande bilden af
vikingaskeppet, som med becksvart bringa hväsande skär vågorna och med de hvita
vingarna klyfver molnen, som Tegnér direkt öfvertagit. Hela tanken att på
detta sätt låta hjältens förtviflan utlösa sig i vild kamplust har ju Tegnér fått
från Oehlenschläger. Äfven i slutraderna är ju grundtanken densamma hos
de båda skalderna, ehuru den redan här framträdande försoningstanken
beröfvar Frithiofs dödspatos något af den vikingakaraktär, som Helges har.
Omöjligt är ej, att Tegnérs anslutning till Oehlenschläger här är
medveten. Då Adlerbeth anmärkte mot ordet »Eja» i ofvan citerade strof,
försvarade sig T. med att såväl Fouqué som Oehlenschläger användt det i sina
romanser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
