Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Försoningstanken i Tegnérs Frithiofs Saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Försoningstanken i Tegnérs Frithiofs Saga 31
genie. Om något lån från Tegnérs sida kan det ej vara fråga. Men
det förefaller dock, som om han vid sin modernisering af sagan
tagit intryck af det sätt, hvarpå Goethe omdanat Orestessagan till
en rent inre själslig kris. Orestes tror sig efter brodermordet vara
jagad af erinnyerna. Han känner sig såsom en förpestad, som öfverallt
för med sig smärta och död. Han har begifvit sig till Tauris till följd
af ett orakel, som han anser innebära en uppmaning att återeröfra
Dianas bild från barbarerna. Men då han såsom fånge
sammanträffar med sin förlorade syster Iphigenie, genomgår han under
intrycket af hennes ädla personlighet och under ^ väntan på den
offerdöd han liksom alla främlingar i Tauris skall undergå, en
inre kris, som leder till att han känner sig befriad från
erin-nyerna. Lifvet öppnar sig på nytt för honom; han kan åter njuta
af dagens ljus. Och han förstår till sist att tolka oraklets ord i
annan mening än förut. Det var ej Dianabildens hemförande, utan
sammanträffandet med systern, som skulle befria honom från
samvetskvalens tyngd. Gudarna bruka rädda människor på mänskligt
sätt; de tala ej till oss utifrån, utan genom vårt eget hjärta.
Kuno Fischer anser, att Goethe, då han låtit Iphigenie med
sin rena kärlek utplåna sina förfäders tantalidernas ättskuld och
rädda Orestes från erinnyerna, haft Kristi försoningsverk, det
ställföreträdande lidandet i tankarna. Jämförelsen verkar måhända
hårdragen, då den tillämpas i detaljerna. Men själfva grundtanken, att
Goethes verk är fylldt af ren kristen försoningsstämning, är
säkerligen fullt riktig och iögonenfallande. Det är därför lätt att förstå,
att Tegnér här kunnat finna en anknytningspunkt, trots ämnenas
stora olikhet. Och liksom Goethe låter han sin hjälte, på samma
gång han vinner försoningen, också befria sig från sin tro på det
oblidkeliga ödet och på gudarnas fientlighet mot all mänsklig lycka.
Hos båda lyfter sig hjälten genom sin kris från en hednisk-barbarisk
åskådning till en mer humaniserad, kristen.
Det är därför själfva framställningen af denna kris i de
båda styckena har något besläktadt i stämningen. I en vision ser
Orestes de hädangångna medlemmarna af sin olyckliga ätt fredligt
lefva samman i Elysium. De vinka vänligt åt honom. Och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
