Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Lindstén, Några okända dikter af Kellgren, Leopold och Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
Gustaf Lindsten
Yälan, fast jag ej krigsman blifvit,
Så vet jag dock det ofta skett:
At mången krigsmän lexor gifvit,
Som aldrig sielf En drabbning sedt.
Gud vet, jag fredligt lefva vill;
Jag spritter när en bössa smäller,
Men likväl kan jag, då det gäller,
En hieltes bildning skapa till.
Hvad hälst på dygdigt folk plär falla,
Hör alt till dessa lefnads-bud.
Se här det första ibland alla:
En Hjelte frugtar altid Gud.
Han håller för en nedrig skam,
Bland dunder-ord och Eder sväfva,
Men han står fast när andra bäfva,
Och där de fly så går han fram.
En Hielte tänker altid lika,
I mot och med han håller färg.
Lät lyckan fritt hans anslag svika!
Hans dygd är dock et hälleberg.
Sit lif, sit hufvud, och sin hand,
Och alt hvad himlen täckts förläna,
Han offrar gerna, för at tiena
Sin Konung och sit fosterland.
En Hielte moget öfvervägar,
Alt hvad hans kall och sysla rör.
Han frågar intet hur man plägar;
Men hur man skall, och hur man bör.
Han kittlas ej af krigiskt mod;
Han önskar hälst i stillhet vara;
Men, nödgas han sin rätt försvara,
Så vågar han båd lif och blod.
En Hielte ingen afsigt känner,
Som han ej uppenbara kan,
För sina, och för Rikets venner,
Ja äfven inför hvarje man.
Han vet ej bruka list och svek:
Han talar hvad hans hierta tänker;
Han sätter ärlighet mot ränker;
Och fasar för gemena strek.
En Hielte, i det slut han fäller,
Ej nånsin svigtar af och till:
Sin sak han straxt i värket ställer,
Det må då hända hvad som vill.
Han rubbas ej af split och kif.
Han trotsar faror, tid och öden:
Han offrar alt; han går i döden,
At gie sitt upsåt, drift och lif.
En Hielte sig med omsorg mödar,
At altid gå sin jemna gång.
Han är i fält bland tusen dödar,
Som hemma ibland spel och sång.
Han löper ej i otid fram;
Men blecknar intet när det smäller.
Han är et Lejon då det gäller;
Men dessemellan spak som lamm.
Min Greve så ha våra Fäder,
Rest sina namn en ärestod,
Som vittna skall, i alla väder,
Om hieltedygd och ädelmod.
Till trots mot afundsmännens harm,
Gud gif at deras sidsta leder,
Må lämna prof, med lika heder,
At Svenska bloden än är varm.
Ni, som Ert öde börjat fästa,
Vid Rikets välgång och försvar,
Jag hoppas, at för Sverjes bästa,
Ni aldrig Edra krafter spar.
Den gamla dygden hieltars stod,
Så knyte detta ädla bandet;
At Ni för Gud och Fosterlandet,
Med glädie går i lif och död!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
