Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök, Tegnér och Ossian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tegnér och Ossian 151
skotska hjältarnas beslut. Hafsspökeriet i Frithiof på hafvet
erinrar om en scen i tredje boken af Fingal (III: 10), där Cormar
genomborrar en ande, som upprör hafvet och förmörkar natten; men
redan i den isländska sagan ingår ett alldeles liknande motiv, så
att Tegnér icke behöfver ha efterbildat denna scen. I spökhistorien
i Frithiof tager arf efter sin fader har han däremot uppenbarligen
hämtat ett drag från Ossian. Berättelsen om Sötes skepp i
grafhögen förskrifver sig från Hördes saga, som Tegnér lärt känna i
Müllers Sagabibliothek; men det finnes där ingenting om att Söte
ter sig som en "ande af eld", uklädd i en mantel af lågor". Denna
föreställning om andar, som uppenbara sig likt eldsken, är
däremot Ossiansk. Det heter vidare, att tvekampen afslöts med
"ett gräseligt skri", som hörs af Thorstens följeslagare. I Ossian
talas ofta om andarnas skrin; när Fingal kämpar med Lo las ande,
heter det: "The spirit of Loda shrieked; as, rolled into himself; he
röse ön the wind. Inistore shook at the sound. The waves heard
it ön the deep. They stopped, in their course, with fear: the
friends of Fingal started, at once" (11:69). Tegnér har härvid också
erinrat sig Cormars ofvan omtalade tvekamp med hafstrollet i
Fingals tredje bok. Thorsten säger att ringen är dyrköpt, "ty jag
har darrat en gång i mitt lif, och det var när jag tog den".
Cormar förskräckes af den eldslågeliknande uppenbarelsen:
"Thelight-ning flies ön wings of fire. He feared, and came to land; then
blushed that he feared at all." Att detta ställe satt sig fast i Tegnérs
minne, bevisas af Balders bål, där lågorna ett ögonblick förfära
hjälten: "Frithiof blygs, att han darrar", heter det — en direkt
reminiscens.
De Ossianska andarna ha stått lifligt för Tegnérs fantasi. Om
Ingeborg på bröllopsdagen heter det:
men blek satt bruden på svarte gångarn,
blek som en ande, som sitter på
det svarta molnet, när åskor gå.
Det är, såsom Hasselqvist anmärkt (s. 156), en rent Ossiansk
föreställning. Den återvänder i ny form i Frithiofs frestelse, där det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
