Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök, Tegnér och Ossian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tegnér och Ossian 155
nér brukat en bild hämtad från de dunkla, obestämda och mysteriösa
nattgestalterna till att uttrycka sitt kraf på den högsta klarhet och
konkretion i dikten.
I Sång till solen har Tegnér tagit sin utgångspunkt från de
apostrofer till solen, som äro vanliga hos Ossian; i Dar-thula
förekommer för öfrigt en apostrof till månen (III: 101 — 102), som
likaledes varierar motivet. När skalden kallar solen "himmelens son"
och talar om "dina gullgula hår", så är detta reminiscenser från
det hos Ossian så vanliga "son of heaven" och från "the
golden-haired son of the sky" i Carric-thuras begynnelse. Hela
föreställningen om solen som en hjälte, hvilken vandrar sin ensliga väg i
en tragisk känsla af att bära döds- och undergångsprincipen inom
sig, är hämtad framför allt från slutet på Carlhon. Det är
öfverflödigt att här gå in på detaljerna, då de framställts ganska
uttömmande af Hasselqvist (s. 154—155). I öppen dag ligger ju, att
solen hos Ossian blir en bärare af den melankol^ka dödspoesi, som
är karakteristisk för de skotska hjältarna; Ossian, den blinde och
åldrade baiden, tillropar solen: "But thou art, perhaps, like me,
for a season, thy years will have an end." Här som alltid är
natur-besjälningen endast en objektivering af egna själstillstånd, en
förklädd bikt. När motivet har inspirerat Tegnér, så var det därför
att han själf hade en så stark känsla af att bära förödelsen och
förgängelsen inom sig:
Men det kommer en stund
då din gyllene rund
springer sönder: dess knall
manar verlden till fall.
Men Tegnér har gifvit sin dikt en naturfilosofisk innebörd och ett
metafysiskt perspektiv, som alls icke finnes hos Ossian; hela den
kristet-platonska syndafalls- och idéläran och försoningstanken har
han smält in i den ursprungliga enkla, tragiskt-heroiska
symbolen.
I Axel är det Ossianska inslaget mycket starkt; Hasselqvist
har redan påpekat (s. 158), att slutet af dikten erinrar om Oithona,
men därmed är ämnet icke uttömdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
