Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Nordström, De olika Hercules-versionerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De olika Hercules-versionerna 167
Därjämte kan det förtjäna att påpekas, att ingressen i v. 13:
"Denne war intet alléen" är rätt karakteristisk för öfvergången
till ett kompletterande tillägg, som det föregående icke gett någon
anledning att vänta, och jag tycker mig äfven finna, att
hoplödningen vid v. 50—51, där öfverensstämmelsen med fragmenttexten
åter börjar, icke är alldeles klanderfri, i det att det tonlösa "hon"
i v. 51 icke tillräckligt framhäfver personförändringen från Kuus,
hvars beskrifning upptar de tio föregående verserna, till Fru Lusta,
som det egentligen icke varit tal om sedan v. 12, frånsedt i
uttrycket "Lustas fölgd" i v. 49. Dessutom torde hela detta parti
vara en Stiernhielms egen nyskapelse utan motsvarighet i
föregående behandlingar af Hercules-motivet och röjer äfven härigenom
i viss mån sin sekundära karaktär.
Med trycket öfverensstämmer nu fragmentet i hufvudsak till
v. 67, som jämte de sex följande verserna icke finnes där. Äfven
häri torde fragmentet riktigt återgifva den ursprungliga
Herculesversionen. Det förefaller mig nämligen, som om den högtidliga
och skakande dödsbetraktelsen i de saknade raderna icke stode i
ursprunglig samklang med den stämning, som genomgår Fru Lustas
tal. Hvad Lusta här vill säga, är ju det, att döden gör ett slut
på alla jordiska fröjder, att Hercules må betänka lifvets korthet,
fatta ett raskt beslut och följa henne. Så långt är innehållet
gemensamt i de bägge texterna. Men det högstämda allvaret i vv.
67 — 73 väntar man sig knappt ur Fru Lustas mun. För hennes
sensualistiska epikureism ligger det förfärande i dödens makt i
blommornas vissning, i upphörandet af ögats och örats behagliga
förnimmelser, af luktens och smakens retelser, af kroppens fröjder.
Fortsättningen af hennes tal visar ju, huru fåfångt hon aktar "hwad
yppert och högt är", "hwad kraft har och heelt är", "hwad achtas
och älskas":
Acht’ icke fåfängt Roos, eller Last, för skam eller ähra,
Ähra så wäl som Skam äre wind, och Namn utan ingiald.
Giör hwad dig rinner i hug. (vv. 250—252)
Snarast är det Stiernhielms eget jag eller Fru Dygd, af hvilka
man kunde vänta denna klagan öfver förgänglighetens lag, under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
