Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Nordström, De olika Hercules-versionerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De olika Hercules-versionerna 183
den natur, att de störa meningen, är detta här icke af nöden. Det
bör kanske också i detta sammanhang anmärkas, att den gode
öfverstens piktur här är särdeles vårdad och omsorgsfull och att
han synes ha tagit sig god tid för att göra afskriften så prydlig
som möjligt, hvilket, att döma af öfriga afskrifter i samma volym,
icke tycks så ofta ha varit fallet.
Det största och betydelsefullaste problem, vi nu möta vid den
fortsatta granskningen af texten, är frågan, huruvida den s. k.
Dygdepredikan, som i den tryckta Hercules sträcker sig från v.
381 t. o. m. v. 452, tillhörde diktens ursprungliga redaktion. Att
döma af Christoffers text var så icke förhållandet. Af dem, som
mera ingående sysslat med frågan, har Hesselman (Språk och Stil
1910) afvisat tanken, att dikten från början skulle saknat detta
viktiga parti, och Lindroth, som kritiskt vänder sig mot vissa af
Hesselmans uttalanden, synes, så vidt jag fattat honom rätt, icke
ha kunnat besluta sig för någon bestämd mening. Ek tror icke på
Dygdepredikans ursprunglighet, men hans hufvudargument hvilar
säkerligen på en ohållbar förutsättning: att Dygds tal skulle vara
disponeradt efter de platonska kardinaldygderna på samma sätt
som senareä i dramatiseringen Herculis Wägewal, där dock
uppdelningen på de olika dygderna verkar synnerligen godtycklig och
sekundär. Jag kan heller icke fullkomligt ansluta mig till hans
öfriga argumentering på denna punkt, ehuru jag i själfva resultatet
är fullt ense med honom.
Om vi nu till en början öfverblicka kompositionen i Hercules’
senare parti, sådant detta möter oss i Ekeblads afskrift, finna vi,
att Dygds tal punkt för punkt tar upp och vederlägger de olika
momenten i Lustas, börjande med en varning för den väg, som
Lusta så skönt utmålade i slutet af sitt tal och fortsättande med
en beskrifning af Dygdens väg och en uppmaning att fly Lustas
fördärfliga sällskap, Fröja och Astrild, Kättia, Lättia, Flättia och
ßuus. Härefter följer Dygds vädjan till Hercules, att tänka på
Gud, som är ärones Gud, och att följa hans lag, som är inristad i
människans hjärta, att frukta hans straff, att besinna sin ställning
i världen och vara hjälpsam mot medmänniskor, och slutligen en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
