Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Artur Korlén, Wallins psalm 481 och Goethes dikt »Nähe des Geliebten»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wallins psalm 481 och Goethes dikt »Nähe des Geliebten» 239
Ich sehe dich, wenn auf dem fernen Wege
Der Staub sich hebt;
In tiefer Nacht, wenn auf dem schmalen Stege
Der Wandrer bebt.
Ich höre dich, wenn dort in dumpfem Rauschen
Die Welle steigt.
Im Stillen Haine geh’ ich oft zu lauschen,
Wenn allés schweigt.
Ich bin bei dir; du seist auch noch so ferne,
Du bist mir nah!
Die Sonne sinkt, baid leuchten mir die Sterne.
O, wärst du da!
Följa vi tankegången steg för steg genom Wallins fyra första
strofer och Goethes dikt, finna vi temats behandling fortskrida
genom alldeles motsvarande stadier å båda hållen. Först
uttryckes sinnets oafbrutna sysslande med kärlekens föremål genom
framhållande af att detta gäller dygnets båda sidor. Att det, som
hos den ene betecknas som solens resp. månens väldes tid, hos den
andre antydes med ord, som blott leda tanken på öfvergångarna
mellan dessa, kan ju i och för sig synas tillräckligt för att afvisa
tanken på att här se något beroende. Men "die Sache sieht schön
änders aus", när man reflekterar på att hos bägge skalderna andra
strofen rör sig inom synsinnets bildsfär och den tredje inom
hörselsinnets samt att den fjärde likaledes öfverensstämmande låter längtan
efter förening komma till uttryck. Motsvarigheten sträcker sig ända
till detaljerna. I strof 2 låter Goethe ett aflägset dammoln på
vägen vara nog för att väcka förhoppning, att den älskade är i
annalkande; det kan vara en reminiscens härifrån, som fört Wallin
till hans bildlika uttryck "spår" om det evigas uppenbarelse
öfverallt i naturens mångfald. I strof 3 finna vi hos den ene såväl som
den andre både det brusande vattnet och lunden — poetiska rekvisita,
som väl icke alldeles själfmant ställa sig vid hvarandras sida. T. o. m.
i förra hälften af strof 4 kan man ha rätt att se en parallellism:
båda gångerna är det där fråga om den reflexionen, att skilsmässan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
