Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Schück, Ur gamla anteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur gamla anteckningar 255
på annat, än Ordaboken; så tycker jag, mig härutinnan igenfinna nogot
skäl, hvarföre en så stor omständighet, bland språkets egenskaper, blifvit
förbigången.
1) Nu står, bland Svenskans förmoner, rikheten billigt i första
rummet. Denna består uti stort ordaförråd. Här falla strax samtyda orden
uti ögonen. De äro af tu slag, fullkomlige ock ofullkomlige, heller
värke-lige ock skenbare, de förre betekna en ock samma sak så alldeles lika,
att det ena saklöst känn brukas för det andra, de senare betyda också en
ock samma sak, menn uti olika fall eller stånd betraktad, så att af dem
det ena ordet ej kan brukas ömsom för det andra; eller, som Bar. Leuhusen
detta rätt väl uttrycker, »utmärka den aldranogaste skilnad ock ändring,
som samma sak kan undergå». De fullkomlige eller likgiltige sam tyda ord
äro et öfverflöd uti et språk, ock altså et stort förråd på dem icke att
räkna för en af de större förmoner. Vi hänvise derföre denna förmon till
de smärres hop, under namn af Ömnighet, till en åtskilnad ifrå Eikheten,
den vi här betrakte, ock som blott innefattar de ofullkoml: samtyda ord
(synonyma).
[Tillägg: Som den egenskap, jag här kallar Ömnighet icke är nogon stor
förmon uti et språk, så har ock vårt rika, men derhos hofsama modersmål icke
så mycket deraf, som det synes. Ock har en, både hög ock vitter Herre, uti
et tal om Svenskans ryckt, för detta visat, att ord, som allmänt hållas ock
brukas för fullkomlm entydige, värkel:n äro särtydige: såsom besvär, möda,
omak. De, som härnedan före anteknas, lära utvisa det samma.
Jag är nästan försäkrad, att i Svenskan näpligen skola finnas tu
värke-lige samtyda ord, vidare än då hon gör värfning af fornspråket, eller af
landsorternes olika språklynnen (dialectus), på ord, som i tal, menn icke i
skrifter brukas, t. ex. på sto, skjut, märr, hoppa. När som märr brukas i
tal af bätre folk, eller i skrift, är det icke entydigt med sto, utan bemärker
derhos et förakt, är et skällsord, som brukas igemen om dolig häst.
Uppå Fransmannens enda ord beau, belle, (: ty bien fait är icke nogot
enstaka ord, (vocabulum), utan et ordalag, (dictio, phrasis):) hafve vi uti
vårt språk fölgande ord, ock äfven så många begrep, näml:n välskapt, täck,
vacker, fager, degelig, skön, med beauté är sak samma. Slut på tillägget.]
Desse äro de, som visa et språks tillräckelighet, att uttrycka hvart
ock et ting eller begrep, mann nämna vil, ty det är icke et ock samma
ting de utmärka, utan fastmera särskilde ting under et ock samma slag: och
äro de således icke så mycket i sjelfva värket sam tyda, som de det synas
mäst deraf, att nogot oss bekant utländskt fattigt språk icke har råd, att
dem alla med mer, än et ord betekna. Sådane utländske ord böra
fördenskull fast mera anses för mångtydiga, (homonyma), än vare som, deremot
svara, för samtydige (synonyma).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
