Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Schück, Ur gamla anteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260 Henrik Schück
I kännedjup
s innerlig
(hjertelig
erkänsam
lättfängd, sensible à quelque passion.
Öfver alt detta, kunde en, som vore mindre vildven af Svenskan,
än jag är, härvid upväcka en hel tvist, med den frågan: Om en så stor
ordrikhet, som Svenskans, i värket är en Förmon, eller en Olägenhet, af et
språk. Å ena sidan gifver sjelfva ordet, Ordrikhet, tillkänna, att den är
en förmon; ty att fattigdom aldrig är för en förmon räknad, utan af nogre
få, anten fattige dårar, eller rike bedragare, i den fordna världen.
Å andra sidan kan häremot invändas, att så stort ordaförråd väll
nogot synes gagna dem, som äro väl hema i språket, i det de med hvart
ock et ord, de höra eller läsa, kunna genast fatta et noga, visst ock
tydeligt begrep, utan att, till den ändan, behöfva lystra efter sammanhanget
ock hela meningen intill slutet: menn att denna nytta är ganska ringa emot
det, att språket dymedelst blifver svårt, ock fölgakteligen otydeligt för alla
andra, utom de språkvittre, som äro få: svårt för utländningen, att lära et
språk, hvari äro så gräseliga månge ord ock ordalag, att minnas: svårt
äfven för de inhemske, att förstå det; ty mången kan förstå, hvad dräpa
ete, menn icke hvad fjälstra är: svårt ock, att väl talat ock skrifvat, efter
dy de så ganska talrike, menn mesta delen skenbare entyda ord, hafva sine
särskilde, fast nog nära gränsande bemärkelser; ock altså konsten är, att
icke misstaga sig, ock dem löjeligt- eller otydligt-vis förväxla. Hvartill kan
läggas, att visheten sjelf förbjuder använda många medel till det, som äfven
så väl kan uträttas genom få: att ingen olägenhet är, det et språk icke är
rikt, när det mann har att behjälpa sig med: att andre språk, som icke i
rikhet komma när Svenskan, dock icke klaga öfver brist.
Fast mera skulle en vitter Fransman, om han komme i denna brist,
påstå, att det är et språks förmon: att mann icke behöfver minnas
mera, än et enda ord på många många begrep: att desse äro så ovisse,
ostadige, (vagae), så mann icke en gång behöfver minnas dem: att detta
gör hans språk mägta lätt att lära: att deri består dess sirlighet ock fägring,
hvarföre det af utländningar så begärligt läres: att, det vi kalle tvätydighet
ock mångtydighet, är ej annat än en tankedigerhet, en sinnrikhet, som
angenämt uppehåller läsarens upmärksamhet vid den slätaste menings
genomläsande; som lockar hanom att vetgirigt, uppå et ord, ibland tjugu begrep,
eftersöka det rätta; som kommer hanom, att uphitta ock tillägga et sådant
ord, en långt artigare mening, än skriftställaren sjelf haft i tankan, ock, i
fall han ingen lämpelig mening gitter påfinna, att rosa både skriften ock
språket för sinnrikhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
