Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Schück, Ur gamla anteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur gamla anteckningar 261
Den som lyster pröfva riktigheten af desse skäl, han gknge till de
Franske skrifter, som bland oss mäst handteras, ock tillse, om icke de
glindra af en hop ostadige, (vagus!), oomskränkte, (indeterminate), fullkomLn
mångtydige ock fölgaktehn otydelige, ord ock ordelag; dem Fransmannen,
utan nogon konst, känn så infatta, att hvarken hans egne, eller andres tankar,
finna nogot, att stadga sig ved, fast de tycka sig hafva begrepet tydehn för
ögonen. Dädan kommer att de lärde vetenskapsidkare finna mindre fägring
hos detta språk, än de, der icke äro så vane vid utstakade, visse ock
tydelige begrep om allt. För desse klinga icke illa de så mycket brukbare
orden: sensible, tendre, sentimens, interêt, interessant, doux, douceur,
prati-quer, menager, entreprendre, passion.
Mig kommer ihog, att två Svenske, som förstodo sit modersmål ock
tämehn väl det Franska, ej voro gossar till att gifva på Svenska, de orden,
af en mycket berömd Älskogssaga, (roman), den Lyckeliga Bondedotren
kallad, 1: bok: Ah! quels yeux! qu’en deviendrat-il, quand ils seront animés
par des sentimens! De började på slutet att tro, det skriftställaren sjelf ej
förstått, hvad han här menat med sentimens. Försöke ho som vill, att väl
öfversatta en sådan Fransk bok; ock han skall finna hundrade slike meningar,
dem han svårl:n skall finna nogon mening uti, ock dem han väll
åstkilligt-vis känn tyda på Svenska, menn altid oviss, om han råkat rätta meningen,
eller densamma väl uttryckt. Häraf har jag hört bevisas Svenskans armod.
Dome Gillet, huru rätt?
Med ordalek förstår jag ordbyten (tropos), ock ordbilder, (figuras), som
vältalighetskonsten lärer oss att bruka för eftertrycks eller sirlighets skull.
Menn när et språk måste bruka månge ordbyten för nöd skull, ock i brist
af tillräckeligt ordaförråd; så måtte de ju blifva bruklige som dagligt
bröd, ock gemene som andre släte ord, med hvilka de göra lika tjänst, t. ex.
douceur, sötma, vänlighet, saktmodighet; lika hvardagstjenare! En Fransman
derföre behöfver ej mer, än bara skrifva ock tala förnuftigt, till att vara
vältalig utan konst ock utan att veta deraf, ty de månge biide-ord (dictiones
figuratae), han är nödsakad att bruka, synas för dem, der äro hemma i
andre rikare språk, vara idel vältalighets-grep. Ock detta aret, som gör de
naturligen vältalige i Franskan.
En förmon är ännu, som et fattigt språk känn hafva af månge
sådane ogärda ord, (indeterminat:), att det känn vinna i sig folk, som äro
vältalige af naturen. En sådan förmon tillskrifves Franskan. Jag tror ock,
att, om nogot bekant språk är dertill fallet, så är det hon. Samma lycka,
har jag hört, folk spå Svenskan, sedan hon en gång blifver väl ryktad.
Menn jag tviflar nästan på, att hon nogonsin dertill kommer, ock denne
tvekan bryr intet min nit för henne, ty jag menar icke den äkta
vältaligheten; denna är icke naturlig, vidare än i en medfödd fallenhet (potentia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
