Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Schück, Ur gamla anteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274 Henrik Schück
skrivesätt. Men han har uti min tanka, ej fyllest utfördt detta ämne, ehuru
långt han också omordar det samma. En enda anmärkning felas, som
likväl är oumgängelig härvid.
Vare Förfäder ägde i äldste tiderne, så väl språk, som alla andra
seder, bruk och idrotter, så at säga, ur första hand, ouparbetat, oförfalskat,
och hel enfaldigt; hela deras A, b, c, bestod då uti de sexton Runorne,
(^ Freyr, Pl Ur, b Thor, + Os, R Reidr, J^ Kiön, + hagel, -f Naud,
| Is, Jf As, V\ Sun, † Thuss, £ Biarkr, f Langr, ock V|/ Madur eller
såsom de nu skrives: F, U, D, O, R, G, H, N, I, A, S, T, B, L, M. De
vore altså nödsakade at giva åtskillige af deras Bokstavar dubbelt liud. I
första början och uti de äldste minningsmärken, finner man ikke detta dubla
utmärkt medelst något tekn uti skrifningen, men uti senare tider, då de
lärde andelige Fäderne inkommo, samt höfsade vårt språk efter Greskan
och Latinen, då grundade de på sådane utstakningar, och när de ej hinde
skapa nye bokstavar, så fölgde de Hebraiska bruket och skillde Bokstavarnas
liud åt, medelst prikker, så at P\ stungen, betyder J, Q stungen, betyder P,
\y stungen utmärker if, och ty stungen låter såsom V. Därigenom blef
altså stafsättningen redigare och språket tydeligare.
Nu vil man gå tilbakars och visa Runan Y eller Fr eij s dubbla bruk,
och tilfällen däraf.
Uti intet ord som börjas med V uti ut-talet, hade Y frihet at stå i
spetsen. Yidolfr, skrefs Hl^Tl^ mec* H ur * början, likaledes Viking,
Vin, Villan, Viger, Vallhall, med flere. Tekn at Runan Y* aldrig ägde
frihet at skapa sig uti V, vid början af ord, hon fikk altså sin plats
mitt-uti och i ändan, då uttalet behöll sin lena klang likfullt, fast än hon med
sin sträf het syntes vilja betaga det samma.
Hvad bör vara grund til all staf sättning, om ikke ordens ut-tal och
klang jämte stafningen?
Yårt språks förste upodlare hava märkt detta, de hava derföre varit
omtänkte at hiälpa det uti de ord, de funnit alt för mykket skildt sig
därifrån. De hava uti visse ord, såsom, hafva, skrifva, gifva, grafven, stafven,
med flere, ej velat utesluta F, emedan desse ledde sine ursprung ifrån de
stamord hvaräst F mycket väl stod, såsom, haf, skrif, gif, graf, staf, etc.
etc. och de funne likaledes, at om de efter gamla vanan brukade F ensam,
så skulle orden mista sine egentelige liud vid stafningen, och i stället för
ha-va, gi-va, sta-ven etc. komma at heta 7^a-/a, gi-fa, sta-fen, etc. då F
aldrig kunde lämna sin sträfhet, emedan det kom at börja en stavelse, och
måste altså följa sin art och egenskap. De funne därföre ingen annan
utväg, än at para F och V mitt i orden tillhopa, så vid stafningen F komme
at sluta den ena och V börja den andra stavelsen. Denna utvägen var ej
så tokug, men hade likväl den olägenhet med sig, at genom en sådan för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
