Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ragnar Ekholm, Folksaga och folkvisa i Almquists diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folksaga och folkvisa i Almquists diktning 9
Almquist i folkdiktningen i viss mån ett embryo till en dylik
förening, ehuru han aldrig direkt uttalat det. En antydan härom
skulle man kanske kunna finna i hans förklaring i Manhemsboken
(s. 84): "den äkta Bondflickan är just folkvisan i människogestalt",
äfvensom däruti, att han i skriften om de gamles och nyares
vitterhet framhåller, hurusom i åtskilliga af folkvisorna (liksom ock i
Don Quixote och hos Shakespeare) själfva berättelsens ord "gränsa
till plumphet, råhet", men att det dock där råder en stämning "af
sådan ädelhet, finhet och skönhet, att det hela rörer oss, utan att
vi kunna förklara det" (Svea, h. XIV, 1831, s. 95). I denna
åskådning skulle vi då också ha att se en bidragande förklaringsgrund till
att Almquist de närmaste åren före, liksom under och äfven efter
Värmlands vistelsen så ofta sökte inspiration i folklig diktning. Det
förefaller icke omöjligt, att det är under inflytande af denna, som
hans begynnande realism utvecklar sig. I Törnrosramen till
Cypressen (s. 11) betonas det med styrka, att den historia, som där
förtäljes, egentligen är en "torpargosshistoria, men som slutar med
att vara en kungahistoria". Just sådana folksagor som de,
Almquist nyttjat i Cypressen, äga mer än andra en viss bondsk
realism. Berg har också framhållit (Cypressen s. VI f.), att vi här
för första gången hos Almquist finna en ansats till
allmogeskildring, hvarvid han särskildt pekat på figurer sådana som
tiggarflickan Clara och pigan Sara. I Hermitaget träffa vi åter ett par
dylika realistiskt uppfattade gestalter: skogvaktaren Erasmus och
vallflickan Inga. Här tillkommer dessutom den noggranna och
konkreta landskapsskildringen. De mest utprägladt folkloristiska af
Almquists alster, Gråkappan, Cypressen och Hermitaget, hvilka
samtliga tillhöra hans produktion före 1830, bilda i viss mån
motsvarigheter till de egentliga folklifsskildringarna i hans senare
diktning, och båda dessa arter af berättelser äro uttryck för det
demokratiska draget i Almquists lifsåskådning. I detta sammanhang
kan det också nämnas, att han i skriften om Folknöjen (s. 157 f.,
duod.-uppl. XII), där han yrkar på en för det egentliga folket mer
afpassad läsning, jämställer folkvisorna och sina egna folkskrifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
