Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Nordström, Friedrich Menius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 Johan Nordström
Laurelius vill emellertid ha ett direkt svar, ty Menius har i sin bok
sagt: In Essentiæ Divinæ unitate, non esse tres realiter distinctas personas,
sed saltem tres proprietates & qualitates — en kättersk och abominabel
lära, en »hæresis turpissima, & plane in hodiernum usque diem inaudita.»
Menius är nu tydligen ganska skrämd och utbrister: Om jag i
oförstånd råkat stöta Eder, gör jag avbön och skall återkalla, om jag avvikit
från Den Hel. Skrift och kyrkans symbola. Om något i min bok varit
emot Den Hel. Skrift, avsvär jag nu detsamma. Men jag fruktar, att I
handlen med mig mer av misstanke än av verklig övertygelse.
Laurelius svarar härpå, att detta är fjärran ifrån honom.
Menius vädjar till honom, att ta hänsyn till den allmänna nyttan och
kyrkans uppbyggelse.
Det är just hans syfte, replikerar Laurelius, »och om du åsyftat
detsamma, skulle du ej hava stört friden i Guds församling, där du är född
och uppfostrad, och icke störtat dig själv i denna farliga ställning». Om
Menius icke vill sätta sin lit till dem, må hans skrift underkastas offentlig
granskning av akademier och gymnasier. Ytterligare fastslås, att hans
åsikter i treenighetsläran äro en dittills okänd blasfemi.
Menius gör härpå ännu några försök till förklaring, vilka emellertid
tillbakavisas.
Nästa huvudfråga gäller Kristi sanna mänskliga natur.
Den anklagade svarar, att han skiljer mellan en inre och en yttre
människa och att det var denna inre mänskliga natur, som Kristus antog.
Detta svar ger anledning till en replikväxling, varunder Laurelius
redogör för Skriftens verkliga mening i fråga om inkarnationens mysterium och
uttrycker sin undran, varifrån Menius kan ha fått dylika nya och absurda
åsikter.
Menius synes obenägen att vidare yttra sig härom och förklarar
upprepade gånger på Laurelius’ skarpa tillsägelser, att han icke är beredd på
denna disputation och ber om betänketid.
Laurelius är obeveklig och svarar, att Menius har haft tillräcklig tid
att överväga denna sak både under författandet och tryckandet av boken;
dessutom har han utlagt den och rekommenderat den åt lekmännen och haft
djärvheten att eftertrakta, att vår religion och undervisningen i skolor och
akademier skola rättas efter hans åsikter. Till den ändan har han icke
aktat för rov att skamligt missbruka Skriftens auktoritet.
För övrigt äro alla hans sofismer gagnlösa. Han har uttryckligen,
påvisar Laurelius, i sin bok sagt, att Kristi kropp ej vore adamisk, utan
andlig och himmelsk. Han följer häri de värsta av kyrkan fördömda kättare
som Yalentinus, Marcion, manikäerna och anabaptisterna. Bl. a. har han
använt det usla skälet, att jungfru Maria icke hade någon säd (semen),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
