Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Afzelius: Min son på galejan och den komiska resebeskrivningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 Nils Afzelius
katyr väljer jag ett ställe ur Svinörsundsskildringen (I: 15): »En
opp-stufvad ful käring, som hade hundra-åriga fåror i pannan, och redan
räknat tio höstar, sedan hon miste sista tanden: hvars långe skrunkne
hals sviktade under et darrande hufvud: hvars öfra kindben voro
försedde med tvänne knölar, hvilka stodo ut, liksom et par bastioner,
at betäcka hennes insiunkna ögon» (s. 66). Samma realism som slår
Över i burlesk genom hopande av anskrämliga detaljer och som bl. a.
gör sig märkbar i porträtten av de norska nymferna i samma
kapitel och av den svenske korpralens javanska concubina (s. 226—
227), finner man i Fieldings karikatyrer. Kammarjungfrun Susan’s
beskrivning (Tom Jones, IX: 3) är en sådan:
As her liands and arms were formed to give blows with great
mischief to an enemy, so was her face as well contrived to receive
blows without any great injury to herself: her nose being already flat
to her face; her lips were so large, that no swelling could be perceived
in them, and moreover, they were so hård, that a jßst could hardly make
any impression ön them. Lastly, her cheek-bones stood out, as if
Na-ture had intended them for two bastions to defend her eyes–––––-.
Men särskilt är det de djärva, i detalj utförda bilderna som
föra tanken på Fielding. Att dessa voro något nytt i svensk
litteratur, som kunde stöta en franskt fostrad smak, visar Gjörwells
onådiga förbehåll, då han i sina Allmänna tidningar (1770: 39) trycker
resebrevet till Götheborgske spionen av den 13 februari (med
rättelse av Spionens datering, 13 januari, som är felaktig). Det är
sådana »onaturliga liknelser», som stött Gjörwell för huvudet,
som den, när skeppet Finland, vilket »med en mycket wigtig
och Magistratelig gång, waggade makligt öfwer wågen» liknas vid en
> ålderstegen stormagad Kämners-Präses», eller den som åskådligt
målar dess bedrövliga tillstånd efter Nords j östorm en: »et Fruntimmer,
som under en lustresa på watnet iråkat et blåswäder, förlorat plumer
och cornetter, tappat sina handskar och kommer äntel. med tårar
i ögonen och söndersletna manschetter til den önskade stranden»
(Göth. spionen, 10. 3. 1770) — bilder som ännu roligare utförda
återkomma i reseskildringen (s. 26 och 60). Dylika omständliga,
komiska liknelser, vilka ofta parodiera de homeriska (jfr M. S. G., s. 45),
äro karakteristiska för Fielding, men heller icke ovanliga i annan
engelsk litteratur, särskilt i restaurationskomedien, vars djärva
bildspråk Holberg har ägnat en hel epistel, där han klandrar dess över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
