Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterboms Byron-dikt. Av Carl Santesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 Carl Santesson
giskt och estetiskt ganska verklighetsfrämmande men för hans
mo-raliskt-religiösa inställning ytterst betecknande dualism i sin syn på
Byron. De bilder som skola försinnliga dualismen förefalla icke heller
alltid välfunna. Denna från den romantiska metaforens allmänning
hämtade fågel, svan och havsörn, rovfågel och näktergal efter vartannat
eller på samma gång är onekligen en rätt besynnerlig zoologisk hybrid.
Om kontrasterna i Byrons diktarlynne säger den oss så gott som
ingenting.
Emellertid följer Atterbom, gripen men upprörd, sångarens färd,
då denne med dånande vingslag höjer sig genom en lyssnande rymd:
Ingen dem hörde, som ej, i hvar sträng af sin varelse skakad,
Greps af en svindel, hvars riis dårade hjertats behof.
Ve, att en svindel det var! att mot solen han sträckte sin
örnflygt
Ej för att skåda dess ljus, — blott för att glänsa deri;
Att från dess höjd, med vår verld, Guds verld, för sin blick,
han dock djerf des
Sjunga: Ett ruttnande lik är det chaotiska Allt;
Offer för Ödets sultaniska nyck, åt det eviga Intets
Vidt uppgapande svalg utan förskoning beskärdt,
Spel af förstörande strid, der blott styrkan är vard att
förgudas, —
Detta den dödskamp är, hvilken man lif har benämnt!
Även nu gör sig beroendet från Zedlitz påmint i elegien. Denne
sökte tolka den våldsamma effekten av Byrons lidelsepoesi på läsaren:
So wie die grausen Lieder der Dämonen
Zum Wahnsinn trieben, durch die wilden Klänge,
So fühlen wir das tiefste Mark erbeben,
Vernimmt das Ohr die furchtbaren Gesänge.
Zedlitz hade vidare, möjligen påverkad av Lamartines
vers-epistel L’homme. A Iord Byron, sjungit om, huru Byron likt örnen
steg mot solen men icke i avsikt att nå dess ljus utan för att med
skarpa ögon speja efter lik. Man kunde av Atterboms formulering
tro, att den åskådning han i de nyss anförda verserna låter Byron
uttala vore en parafras av något ställe hos denne, den
omedelbara återklangen av Byrons cyniska desperation. Så förhåller det
sig dock icke. Atterboms utbrott är en fantasikonstruktion, en
subjektiv och polemiskt ensidig sammanfattning av den byronska
nihilismen, lagd i skaldens mun. Ingenstädes hos Byron möter oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
