Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde. En undersökning och några slutsatser. III. Av Erik Neuman - Brøndum-Nielsen om Danska rimkrönikans förhållande till Lilla rimkrönikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 Erik Neuman
Lilla rimkrönikan (författad 1452—57). Gentemot Kosenberg, som
anser det »lidet troligt, at ’Lilla Rimkrönikans’ Forfatter, hvis Vers
røbe den største aandelige Armod, skulde have opfundet et helt
nyt Fremstillingsmotiv» x (nämligen den monologiska formen i
kungakarakteristikerna), framhåller Brøndum-Nielsen det egendomliga i
att författaren till Lilla rimkrönikan, om han haft Danska
rimkrönikan t. o. m. Olov, Margaretas son, till mönster för sin
framställning, »ikke i højere Grad har udnyttet denne saa forholdsvis rige
Kilde, at han ikke har bødet paa egen Fattigdom ved Laan af
talrige Motiver og Stilvendinger — paa lignende Maade som den
se-nere Bearbejder af Lilla Rimkrönikan et halvt Aarhundrede senere».2
Vida sannolikare förefaller det författaren, att Lilla rimkrönikan
varit den äldsta, och att den danske författaren från sitt torftiga
mönster blott hämtat framställningen i jag-form och enskilda
stilvändningar. Om monologformen, som alltså här i Norden först
skulle ha förekommit i svenska Lilla rimkrönikan, yttras: »Og
til Opfindelsen af Jeg-Formen i Rimkrønike-Digtningen hørte næppe
noget overlegent Ingenium, saa yndet som dette Fremstillingsmotiv
var i hin Tid. Den blinde Hønes Privilegium vilde her utvivlsomt
slaa til».3
I detta senare yttrande kan man knappast instämma. Den
tyska litteraturen, som säkerligen närmast erbjudit mönster, saknade
visserligen ingalunda monologformen. Denna förekommer ju t. ex.
i »Die Vogelsprachen» (av vilka väl de danska »Dyrerim» är en
avläggare), i »Die Revuen» och i dödsdansdikterna4 Däremot
användes den alis ej i krönikorna.
Om författaren också skulle ha rätt i sitt påstående, att det för
uppfinnande av jag-formen ej krävdes »noget overlegent Ingenium»
utan blott en viss beläsenhet inom denna tids tyska litteratur, bör
man å andra sidan ej förbise, att en sådan beläsenhet vida oftare
än i Sverige måste ha förekommit i Danmark, vars förbindelser
med Tyskland särskilt efter Erik av Pommerns trontillträde voro
synnerligen livliga, och vars kultur under hela 1400-talet stod på
en vida högre nivå än Sveriges.
1 Eosenbekg, Nordboernes Aandsliv II, s. 386.
2 A. a. s. 90. — Den av Brøndum-Nielsen åsyftade bearbetningen av Lilla
rimkrönikan (i hskr. från c. 1520) är avtryckt i Klemming, UK 1, s. 254 ff.
3 A. a. s. 90.
4 W. Seelmann i Jahrbuch d. Vereins f. ndd. Sprachforschung XIV, s. 101 f.;
V. Michels i Quellen u. Forschungen z. Sprach- und Culturgesch. d. germ. Völker
77, s. 104 f.; G. Buchheit, Der Totentanz, t. ex. s. 65, 78.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
