Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
Fritz Andersson
hjältar bodde i Manhems bygder». Det är ej svårt att i dessa
citat förnimma genklangen från göternas och fosforisternas poesi
t. o. m. i enskildheter, och dock har mästarens hand kunnat forma
detta stoff till en mäktig personlig bekännelse. Högst når denna
parafraskonst i versionen om den sorgsne näcken, som blivit en
symbol för Stagnelius’ frihets- och lyckolängtan:
Necken
Hörs börja
Den klagande sången.
Mer klagande gå
Mina toner ändå.
(Serenad)
Sitt skönaste uttryck har detta tema fått i romansen Necken, som
är direkt byggd på den förut omnämnda noten till Afzelius’ dikt
med samma namn.
Den säkerhet, varmed Stagnelius rör sig i detta mytologiska
galleri, har förlett Böök till det antagandet, att det är samma
scenerier, som en gång mött skalden som liten pilt och redan då för
honom framstod i svävande romatiska dimmor och sällsam miljö.1
Det är emellertid ej svårt att igenkänna det götiska och
fosforis-tiska grundlaget för denna fantasivärld. Hur lätt den folkliga
mytologien har att träda in i dessa synbilder, ser man vid en
jämförelse mellan två dikter med det vid denna tid så populära
jägarin oti vet. I Jägarviset äro de första stroferna inspirerade av Geijers
SJcogsbruden och Atterboms Jägaren. Med dessa intryck skulle
Stagnelius ha kunnat skapa en typiskt nyromantisk ballad, men han
gör det inte, ty han intresserar sig alltför mycket för jägarens
frihets- och lyckokänsla. Det hela blir därför en erotisk idyll i
det rousseauanska landskap som han gjort till jägarens kungarike.
För dettas förhärligande sparar han ej på bjärta, konkreta färger,
och det är, när allt kommer omkring, endast för detta ändamål,
som han här inför den folkliga mytologiens väsen. De utgöra
endast en dekoration och bottna ej i något förinnerligat eller
upplevat. Att det är den nordiska mytologien, som får låna färgen
till denna dekoration, blir för Stagnelius endast en tillfällighet, en
modesak. I Jägaren ha vi en pendang till Jäg avvisa, men här är
1 Fredrik Böök, Erik Johan Stagnelius, sid. 84.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
